Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utflykt i det okända

/
  • Anonymt världsarv. Engelsbergs bruk, ett av världens viktigaste industriminnen. Sveriges största bildbyrå erbjuder den här bilden från 1999. Turistintresset verkar stå på ungefär samma nivå i dag.
  • Engelsbergs värld.  Den moderna orten stavas Ängelsberg. Den har arkitektur av I. G. Clason (villan ”Hvilan”) och en fenomenal skulpturpark med Lars Vilks på sin tid irriterande trädhus, Peter Tillbergs ”Trattgubbar”, Sture Collins ”Filosofiska bänken” och pyramiden ”Oändlig metamorfos” av Oleg Nourpeissov.
  • Villa

Annons

Solen lyser och gruset knastrar när vi kör in på parkeringen vid det som borde vara en av Sveriges största sevärdheter.

Det är mitt i semestertiden.

Men ingen direkt trängsel. Några få bilar står utspridda.

Totalt är vi sex personer som väntar på guiden, en äldre man från orten. Han dyker upp i blårandig murarskjorta och verkar glad över att få tala till ett så pass stort sällskap.

Det här svenska turistmålet nämns samtidigt med Egyptens pyramider, Taj Mahal, Frihetsgudinna, Kinesiska muren och Stonehenge.

Det är ett världsarv.

15 mil från Gävle.

Och jag skäms, jag hade bara så där vagt en aning om att det fanns.

Vi har kört söderut från Gävle. Vägen över Norberg och Elsa Anderssons berömda konditori. Det är också en upplevelse att äta äkta prinsessbakelser som ser ut som de ska och inte som berg av sprutgrädde och inte heller är det minsta släkt med lattetrendens centralproducerade jumbobakverk.

Konditorikön är svettigt lång. Jämfört med den till världsarvet.

Sverige har 14 världsarv.

Jag ber en mycket bildad och kulturintresserad vän att räkna upp några. Han lyckas med ett. Hansestaden Visby. Hälsingegårdarna kanske, försöker han.

Nästan rätt. Det har skrivit en del om den saken. Hälsingegårdarna har en ansökan på gång även om frågan för tillfället ligger på is.

Världsarv är kulturminnen (till exempel Alhambra i Spanien) eller platser i naturen (till exempel Stora Barriärrevet utanför Australien) som anses så värdefulla att de är en angelägenhet för hela mänskligheten.

Enligt världsarvslistan, som upprättas av FN-organet Unesco, garanteras de skydd för all framtid.

Men man behöver som sagt inte resa långt för att hitta världsarv.

Falun kunde min vän ha gissat på. För övrigt ännu närmare Gävle. Gruvan med staden och bergsmansbygden hamnade på Unescos prestigefyllda lista 2001.

Ja just ja. Det visste vi ju. Nästan.

Men Engelsbergs bruk?

Bekanta som jag talar med ser frågande ut.

Engelsbergs bruk strax utanför Fagersta i Västmanland, utnämndes till världsarv långt före både Falu Koppargruva och Visby.

Det är alltså dit som utflykten går.

Vandringen genom sevärdheten är beräknad till en timme och en kvart men drar ut på tiden. Vi är en intresserad skara som vill veta hur mycket arbetarna tjänade, den kemiska sammansättningen på röken, var herrskapet sket och varför slaggstenen är så vass.

Det är helheten som anses unik. Att alla byggnaderna på platsen finns bevarade och kan berätta industrihistoria. Hyttor, masugnar, smedjor, bostäder, paviljonger, jordbruk, värdshus, kolplan. Från herrgården till det lilla skjulet där lasten kördes in för att vägas.

Världsarvskommitténs motivering lyder:

”Engelsberg är ett enastående exempel på ett påverkande europeiskt industrikomplex från 1600 1800-talet, med viktiga teknologiska lämningar och de associerade administrativa byggnaderna och bostäderna intakta.”

Det gigantiska vattenhjulet fungerar fortfarande och vår guide låter det dåna igång.

Alla är kanske inte intresserade av gamla järnbruk. Men att åtminstone känna till Engelsberg känns plötsligt lite som en plikt.

Det är förstås vackert här. Nu. En grön sommarpark. Inget slit, ingen smuts och hetta, ingen arsenik i luften.

Om man fortsätter promenaden till själva samhället Ängelsberg finns ännu mer att se. Inte minst längs vägen.

Här ligger nämligen en högklassig skulpturpark med verk av kända namn som Lars Vilks och Peter Tillberg.

På en bänk vid vattnet sitter Ljusdalskonstnären Sture Collins kluriga stengubbar i evig eftertänksamhet.

Peter Tillbergs tutiga, Pingu-liknande ”Trattgubbar” dyker upp ur gräset som varelser ur ”Triffiderna anfaller”.

Lars Vilks verk är från tiden när han väckte sensation på ett annat sätt än i dag, genom att bygga fantastiska kojor av drivved och spillvirke. ”Servicetornet Livslögnen” växer högt in i trädkronorna. Till de förbipasserande barnfamiljernas förtjusning. Man kan klättra upp – på egen risk.

Tidigare Gävlebon Emir Krajisnik är representerad med ett ”Watergate”, en port installerad i ett vattenfall.

”Bergets ansikte”, ett enormt huvud av Lars Widenfalk, kan på sitt sätt associera till järnhanteringen.

Här finns förresten till och med en pyramid. Som en hälsning från Engelsberg till de andra världsarven kanske.

Nu kommer vi till Oljeön. Från det lilla statsionssamhället Ängelsberg har man utsikt över en liten skogklädd ö, några hundra meter bort.

Oljeön. Den heter så. Och den borde man i alla fall ha hört talas om.

Men för mig är det en nyhet att därborta på andra sidan vattnet ligger världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Engelsbergs oljefabrik, byggd 1875. Gjorde, lysolja, vapenfett, maskinsmörja och fotogen på råolja importerad från USA. En hel last brann upp på sin väg genom kanalen och sen stängde fabriken 1902.

Som om det inte vore nog med kulturupplevelser och kulturhistoria för en dag nämner vår guide i förbifarten att Ängelsbergs stationssamhälle vid sekelskiftet 1900 var en populär semesterort för konstnärer. De trivdes så bra att de bildade en konstnärskoloni som kom att kallas Engelsbergsmålarna.

Och vad är det för ett sagoslott som kikar fram däruppe på kullen bakom grinden och äppelträden? Det är ”Hvilan”, ritat av den berömda arkitekten Isak Gustav Clason, han som gjort Saluhallen på Östermalm, Nordiska museet, Hallwylska palatset och annat pampigt.

Det finns till och med ytterligare två hus av I G Clason i lilla Ängelsberg. Odensnäs och Ulvaklev – där oljefabrikschefen tronade.

Villan Hvilan med sina tinnar och torn blev något av ett centrum för Engelsbergskonstnärerna. ”Jag har sett de otroliga målningarna därinne”, säger en ung Ängelsbergsbo stolt.

Ja, nog finns det en del att skryta med.

Mer läsning

Annons