Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utsattheten dröjer kvar

/

Emilias modiga röst glöder i monologen "Ett maskrosbarns försvarstal" på Gävle teater. Anna Jörgensdotter berördes av premiären i måndags men ser också problem med community-teatern.

Annons

Att träffa sin pappa för första gången när man är fyra år. Att läsa hela Harry Potter-serien i ett äckeltrapphus i väntan på en pappa som kanske inte kommer. Att ha sitt liv i någon annans händer. Glädjeruset när knarkarpappan ringer. Att älska oavsett och alldeles för mycket. Kravla runt i det ojämlika. Bli så jävla jobbig på grund av sina utsvultna behov. Att få slut på känslor. Att ge upp. Inte få någon hjälp. Att ändå överleva.

Det är ett maskrosbarns försvarstal. Men försvarspositionen är inte hennes att ha. Istället en uppräkning av svidande minnen av vuxenvärldens svek. En plågsam berättelse om en pappa som missbrukar och en mamma som (också) har fullt upp med sig själv. På scenen: en ensam ung flicka i jeans och linne. Hon spelas av Emilia Stenberg, som gestaltar sitt eget liv. Den enda scenografin är tre stora blädderblock (på vilka ord och namn – varav pappa kommer först – skrivs upp).

Ett barns självklara längtan efter kärlek kan kränkas om och om igen. Barnets sanning formas utifrån förödmjukelsen. ”Meningen med kärleken är inte rationell. Vi söker efter något större än oss själva.” Viktiga ord om en håller på att drunkna i ensamhet. På en plats där man inte ryms, i det här fallet Norrsundet. ”Norrsundet är jättefint om man passar in”. Att få höra att man är sexuellt utåtriktad på ett problematiskt sätt för att man är homosexuell. Att sedan äntligen bli sedd. Att förhoppningsvis kunna, som det heter, gå vidare. ”Det har inte bara hänt mig, det har blivit jag.” Att inte kunna välja sitt liv.

Avslutningsordet är ”Samhället”. Tydligt. Någon, som programbladet inte berättar vem det är, sjunger: ”Jag är en idiot, lägg din hand i min.” Är det en vidöppen dagbok riktad ut mot en publik lika stum som resten av omvärlden? Är det en tanke med det? Skådespelaren/Emilia är hela tiden vänd mot oss. Tystnaderna är många och långa.

Avståndet scen-publik känns omöjligt stort. Vi borde sitta i en ring eller nåt. Vi borde lyssna på ett annat sätt. Vara med och hjälpa till att berätta. Flera gånger märker jag att jag är på väg att säga något, ställa frågor – som en jävla psykolog. När berättelsen blir scener funkar formen bäst. Dialoger, minnen. Det att känna igen sig i. Barnets upplevelse som så sällan synliggörs. Det i efterhand självreflekterande fungerar sämre, eftersom tonen hela tiden är den samma. Hur gammal är flickan som berättar? Är vi i nutid? Är vi här, just nu?

En pjäs om att vara ung, utsatt och levande, står det som beskrivning.

Och det är just utsattheten som dröjer kvar; på flera olika nivåer. Utsattheten, förstås, som barn i ett samhälle som inte vill se och därför lär också föräldrarna att blunda. Utsattheten har med ansvaret att göra. Frågan ekar genom texten: Vem tar ansvar?

Emilias modiga röst glöder och berör. Hon har en oerhörd utstrålning, sceniskt och berättartekniskt. Och att berätta sitt liv så öppet, rättframt, att orka det. Fast hon gör det som skådis – det är något omöjligt också med det avståndet. Alldeles ensam på en naken scen. Iscensättningen som en spegel där själva formen blir en otrygg plats. Det utlovade efterföljande samtalet som istället blir ett märkligt framvällande scenmingel.

Stina Oscarsson (som liksom regissören Reine Lööf och manusförfattaren Manda Stenström är med i community art projektet Foajé X) går upp på scen och säger till skådespelaren/Emilia att det måste kännas konstigt att spela sig själv för två år sedan.

Communityteatern (med sin vilja att möta och ta del av) känns plötsligt problematisk. Inget skydd i form av ”art” och fiktion. Ett efterföljande samtal hade verkligen behövts. Ett samtal som inte fokuserar Emilias problem utan problemen/syftet med föreställningen. Vem tar ansvar? Vi som sitter där på premiärkvällen är delaktiga. Vi skulle tagit bättre hand om hennes berättelse.

Mer läsning

Annons