Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är det egentligen som Hamlet läser?

/

Annons

Ett stycke in i andra akten av ”Hamlet” kommer prinsen in på scenen med en bok i handen. Polonius, kammarherren, frågar honom: ”Vad läser ni, min prins?” Hamlet svarar honom med sitt berömda ”Ord, ord, ord.”

När Stockholms stadsteater satte upp ”Hamlet” på sin scen i Skärholmen i höstas kunde den som satt bra till i salongen se att boken i Hamlets hand var Albert Camus ”Främlingen”. En händelse som naturligtvis var en tanke. Ett medvetet och genomtänkt val av regissören Pontus Stenshäll som också kryddat pjäsen med andra anakronistiska inslag och infall.

I dag alltså ”Främlingen” i Hamlets hand, boken om den vilsne ynglingen, tillvarons främling. Vad kan det ha varit för bok som Shakespeare på sin tid tänkte sig? Har någon forskat kring detta? Av alla dem som skrivit om ”Hamlet” och hans författare, analyserat och spekulerat, har någon trängt in i det delproblemet? Hamlet har ju kommit att ses som en historisk gestalt, ungefär som Sherlock Holmes. Och kan man forska i Sherlocks tofflor och pipor (fiktiva exempel) så borde man väl kunna ägna sig åt frågan om Hamlets bok?

Jag skriver till det amerikanska Shakespearesällskapet men får inget svar. I det brittiska Shakespearesällskapet reagerar emellertid professor Stuart Hampton-Reeves omgående på mitt mejl, han betygar att frågan är spännande, men någon forskning i ämnet har han aldrig stött på. ”Let me know if you find anything.” Glimten i ögat, very British. Jag känner mig uppmuntrad att fortsätta mina undersökningar.

Så jag låter min förfrågan gå vidare till några som skulle kunna ha synpunkter. Ingen av dem har egentligen funderat på saken tidigare men jag får flera tänkvärda kommentarer.

Carina Burman, författare och docent i litteraturvetenskap i Uppsala, tänker sig att det skulle kunna handla om något intellektuellt renässansverk, lämpligt för en svartklädd ung man. Genom att sätta en viss bok i handen på Hamlet kan man ge ännu en aspekt åt honom, som i Skärholmsuppsättningen. Tänk vilken skillnad om han istället för Camus bar på en självhjälpsbok eller en volym Wodehouse! Utbrister alltså Carina Burman.

Kent Hägglund är författare, kulturskribent och Shakespeareforskare. Han påminner om att Hamlet är en populär pjäs som oftast spelas på mycket stora scener (vilket alltså inte var fallet i Skärholmen). Därför måste det till en mycket stor och välkänd bok, för att publiken ska kunna se vilken det är. Sådana fanns det inte i Shakespeares samtid. Alla böcker såg likadana ut – eller var olika. Den stora folion med (nästan) alla hans pjäser, som trycktes sju år efter hans död, lär ha sålts i ark som köparen själv fick se till att binda in. I modern tid har ju böcker bilder på omslaget och kan ibland vara lätta att känna igen. Men det krävs ju dels att den är så välkänd att alla känner igen den, dels att den syns tydligt från alla platser i salongen.

Ett inpass här: Jag föreställer mig att boken inte får vara alltför stor, Hamlet måste ju lätt kunna hantera den. (Jag erinrar mig den lärde lexikografen Samuel Johnsons ord: ”De bästa böckerna är de som vad storleken beträffar kan hållas i en hand och medföras till brasan eller någon annan plats.”) En händig liten volym från nederländska förlagshuset Elzevier skulle väl ha passat bra, men de senare så berömda elzeviererna kom först några årtionden efter Shakespeare.

Den enda bok jag kan komma på som skulle funka är Bibeln, fortsätter Hägglund. Men att det är omöjligt att få hela publiken att se vad det är för bok, och att fatta vad den har för betydelse – detta gör att det genom seklen varit odefinierat vilken bok Hamlet läser. Om några i publiken uppfattar boken som en bibel och andra som en skabrös erotisk roman, så splittras ju bilden av prinsen.

I Skärholmsfallet fick även de som inte känner till boken en puff åt samma håll genom titeln (”Främlingen” alltså). Där liksom i övrigt håller jag självklart med Hägglund. Många i den publiken såg antagligen inte vilken bok det är. Å andra sidan finns det ju åtskilliga detaljer i en föreställning som går många förbi. Tänk bara på alla blinkningar i Faustföreställningen i Gasklockorna nyligen, ägnade att skapa ett samförstånd mellan regissör och publik!

Idag kan det alltså vara ”Främlingen” som signalerar en aspekt på Hamlet. För 200 år sedan skulle boken i Hamlets hand väl ha varit Goethes ”Den unge Werthers lidanden”? Nog är de besläktade, prinsen och Werther? Och vilken skulle boken ha varit för 100 år sedan?

Carl-Göran Ekerwald har kallats för ”ett jämtländskt enmansuniversitet”, mångkunnigare än de flesta som han är. Bland mycket annat har han skrivit en bok om Shakespeare. Möjligt är, skriver han som svar på min fråga, att Hamlet läser Cervantes ”Don Quijote”. Det var Shakespeares gode vän earlen av Southhampton som lät översätta den till engelska 1613, men han läste boken 1603 på spanska. Tokigt! Eftersom Hamlet utspelas hundra år tidigare eller ännu mer.

– Det han säger uttrycker vår nödvändiga misstro mot ord – det är handling som gäller, inte prat.

Så långt Ekerwald.

Om Hamlets bok är en litteraturhistorisk gåta, så kommer den nog att förbli olöst. Nästan skönt, tänker jag, eftersom jag är aningen kluven inför det uppdrag jag tilldelat mig. Fältet är fritt för fortsatta spekulationer. Målet må vara ouppnåeligt, men resan är fylld av nya insikter.

”Hamlet” gick alltså upp i Skärholmen i höstas. I våras, ett halvår senare, satte Stockholms Stadsteater upp ”Främlingen”, en dramatisering av Camus roman, på samma scen. Knappast en tillfällighet? Och heller ingen tillfällighet att ”Den unge Werther” hade visats i Skärholmen våren 2013?

Mer läsning

Annons