Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väl gjort! Treorna imponerar

/

Arbetarbladets konstkritiker Niels Hebert vågar sig på att sätta betyg på tredjeårseleverna som visar sin slututställning från Konstskolan i Gävle.

Annons

Avgångseleverna från det tredje året på Konstskolan i Gävle brukar sätta punkt med en utställning på Sandvikens konsthall. I år är de fem utställare. Måleriet står i centrum, men i här finns också skulptur, porslinsfigurer och en videoinstallation i svartvitt. Ska man sätta betyg, så måste det bli Väl Gjort.

I Konsthallens entré finns en stor målning av Erik Uddén. Motivet är ett fönster med en fransk balkong intill. Snickerierna tycks slitna. I fönsterrutorna anas speglingar från den yttervärld där betraktaren är. Bilden blir flytande, oklar och inte mindre oklar av att den är målad på en presenning. Det känns som om bostaden där inne kunde vikas ihop, likgiltig eller oåtkomlig som ett avlägset minne.

I två andra målningar ser Erik Uddén ut mot världen. Här skymmer en gardin sikten på ett mycket trovärdigt sätt. Den blir ett slags slöja över den realism som han i tidens anda undersöker. I "Mud mask" ser vi en kvinna ligga i badkaret med ansiktsmask. Här kan man tala om realismen i en vardaglig procedur som slumpen fäster i minnet labyrinter, kanske för det främlingskap masken plötsligt skapar.

Erik Uddén visar också en video i ett bås av presenningar, en historia om någon som bönar och ber någon att stanna och inte försvinna, ett prövande tjat medan filmen visar snabbt förbirusande skog genom ett bilfönster. Är bilisten den som flyr, eller den som springer efter? Eller kanske båda samtidigt? Oklart.

Amanda Kroon fick Länskonstens yngrestipendium i vintras för sina små porsinsfigurer, som i sina detaljer är lätt bemålade i rödrosa. De allra flesta är djur, men flera djur samtidigt. Ett djur med trassligt hjorthorn har också har delar av en kokropp, en varg tycks hopväxt med ett koppel kaniner och en kvinnokropp har två varghuvuden som bekämpar varandra. Att tänka på medmänniskor i djurförklädnad är klassiskt. Någon är lat som en oxe, en annan snabb som en vessla. Amanda Kroon nöjer sig inte att iaktta beteenden i sina fabler, utan söker fånga människors blandade själar, dock inte kliniskt, utan med koncentrerad konstnärlig intuition.

Den smala, unga flickan går med osäkra steg. Hennes rangliga kropp och maskförsedda ansikte utstrålar en tid eller en situation av sårbarhet. Framför henne ligger flera masker som kan provas och kanske är bättre. Det vilar ett existentiellt allvar över Thomas Klintecorns unga människa, ett allvar som också går igen i hans keramikskulpturer av en torso.

Oscar Nordlunds måleri är mångsidigt, färgerna höga och motiven skiftande. Jag fäster mig särskilt vid en av de större målningarna där man ser en man och barn stå vända mot en skog med höga och smala träd. Gestalterna är bara siluetter som de tomma platserna sedan de verkliga människorna klippts ut. Kanske handlar målningen om en stund som aldrig kan återkomma och om en värld som inte längre kan upplevas tillsammans med någon.

Till vår tid tar Kerstin Hålldin oss med sina målningar av en tiggande kvinna och en kvinna vid ett hus ”där ingen vill bo”. Hon har också gjort en arm med en framsträckt hand i keramik. Det är effektivt och ingen kan undgå missljudet mellan denna installation och makthavarnas grumliga budskap om att ”de” borde åka hem eller i största allmänhet sluta eller flytta...

I Kerstin Hålldins övriga målningar är motiven mycket konventionella och jag har svårt att förstå varför hon använder sin goda teknik för att upprepa sådant som setts så många gånger förr.

Mer läsning

Annons