Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

van Keulen trollband publiken

/
  • Violinisten Isabelle van Keulen levde upp till alla förväntningar.   Foto: Gävle Konserthus

Isabelle van Keulen hade fullt upp under torsdagskvällens konsert. Den nederländska violinisten ledde orkestern från sin plats bland de andra musikerna. Och så klev hon fram som solist samtidigt som hon förde orkestern genom ett glimrande framförande av Mozarts femte violinkonsert.

Annons

van Keulens meritlista är lång. Framträdanden på världens stora scener med prestigefyllda orkestrar, utmärkelser och rosade skivinspelningar. Man kan lugnt säga att hon levde upp till allt detta under kvällen.

Orkestern värmde först upp med Mozarts ”Adagio och fuga i c-moll”. På Mozarts tid var Bach helt ute. Musik från en annan tid som ingen brydde sig mycket om. Utom Mozart då som skrev det här stycket, först för två pianon och sedan för stråkkvartett, helt i Bachs efterföljd.

Särskilt fugadelen fascinerade då melodin vandrar runt och tas upp av de olika stråkarna. Nästan som i en ”visklek”. Annars i början djupt och mörkt. Dov bas. Nästan som sorgemusik över terrorns offer som ägnades några inledande ord inför konserten där vikten av yttrandefrihet och konstnärlig frihet poängterades.

Så den femte violinkonserten. Mozart skrev sina fem violinkonserter på kortare tid än ett år då han var 19 år. Om de två första konserterna är ganska osjälvständiga så hittade Mozart sedan sitt eget språk och här är det en fullgjuten Mozart som talar.

Isabelle van Keulens soloviolin grep genast tag. Ibland som om tonerna lektes fram, ett infall för stunden. Musiken och violinen talade. Ingen ”flirt” med publiken, inga stora åthävor. Hon nästan dansade med musiken, höll ibland violinen med två händer framför sig som ett barn och svängde den fram och tillbaka. Fascinerande att se hur hon ägde scenen utan att hon verkade bry síg om att hon var där. Man kunde också se hur många av de andra musikerna fängslades och inte släppte henne med blicken under hennes solopartier då orkestern ”vilade”.

Sist på programmet Sergej Prokofjevs korta Symfoni nr 1, kallad den klassiska. Uruppförd 1918 precis innan han lämnade Ryssland. Om Mozart blickade tillbaka på Bach så sökte sig Prokofjev här tillbaka till Mozart. Tanken var att skriva ett verk som om de stora Wienklassicisterna levat då.

Det här är musik som bubblar av glädje och infall. Visst här finns mycket som påminner om Mozart men det är också mycket modernare. Hör t ex på användandet av blåset i första satsen då klarinett och fagott kommer in. Definitivt inget från Mozarts tid. Den vackra melodin i början av andra satsen för tankarna till Tjajkovskij och den tredje satsens gavotte skulle platsa på nyårskonserterna i Wien.

På det en snabb, sprudlande final. Här gick det undan. Precision och rejält tryck. Massor av applåder och inklappningar och till slut som extranummer tredje satsen en gång till.

Fotnot: Före konserten fick vi en repris på utdelningen av stipendier från orkesterns vänförening. Violinisten Ulf Nilsson som inte kunde vara med förra gången fick nu ta emot stipendiet och Katarina Lysell hade meddelat föreningen att hon redan fått det en gång, då med annat efternamn. Så hon lämnade tillbaka stipendiet som istället gick till hennes cellokollega Mats Olofsson.

Mer läsning

Annons