Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vardagskocken som hackar sönder prosan

/
  • Stewe Claeson tar emot Selma Lagerlöfs litterturpris i dag. Vi publicerar en personlig intervju där Claeson får stå till svars för sitt bångstyriga sätt att hantera prosan.

Livet bara pågår, säger Stewe Claeson som i dag får Selma Lagerlöfs litteraturpris, och det finns egentligen inget annat än vanliga, normala dagar. Det är så tillvaron ser ut.
Vardagen är det viktigaste vi har, det är Claesons stora tema.
Kultursidans litteraturkritiker Dan Sjögren har mött författaren, vid köksbordet.

Annons

I villan i Nödinge står gubbröran på bordet och väntar när vi ringer på. Mums.

Stewe Claeson är en nästan manisk kock och det kan man ana både i hans hotellroman "Än jublar fågelsången" och i berättelsen om Tegnér, "Rönndruvan glöder".

Och redan i dörren lovprisar han stomp på skockor, potatis och persiljerot (”det blir en underbar brytning av det”), tipsar om hur man kan krydda soppor (”mosa, hårdstek och strö på isterband”) och försäkrar att man kan värma upp matjessill (”det är en höjdare”). I "Komma nära", förra årets roman, finns förresten ett ställe i Småland där man äter ett par ”riktigt bra rätter”, påpekar han.

Men det här är redan en annan text än den jag hade tänkt skriva. Vi stryker alltså ett brett streck över det som blev sagt om den kryddstarka spriten till röran, ölen till spriten och de läckra snittarna.

Varför, frågar jag i stället tvärt, ser sidorna ut som de gör i "Komma nära", din nya bok?

– De flesta regler för hur man ska skriva läsliga texter är ju övergivna (”ja, ja”, säger han med en gång och ler), tankar är instoppade i dialogen (han hummar) och det saknas nya stycken (han nickar glatt).

– Å andra sidan tror jag inte att du vid något tillfälle har problem med att förstå vem som säger vad, skjuter han in, för jag lade ner mycket möda på att klargöra allt sådant.

Men det är ju tal utan pratminus och dialogen svänger, svävar eller huggs isär utan att det påverkar skiljetecknen (det blir mest ett otal komman) och nästan alla signaler om hur texten ska läsas är borta, hasplar jag ur mig.

Vad vinner du egentligen på det?

Han väntar och sitter tyst en sekund.

Täthet kanske, svarar jag då mig själv, och Claeson nickar, och att man får läsa långsammare än vanligt, på lägsta växeln. Allt binds ju ihop och rinner samman, lägger jag till, och vi som läser får plötsligt ett arbete vi inte bett om och som vi normalt slipper: att ställa oss rätt i flödet. När nu så mycket sker bortom normal syntax och språkliga regler.

– Klokt sagt, mumlar Claeson och harsklar sig så att det dånar i mina hörlurar.

– Den första som gjorde så här, och ännu mera hänsynslöst än jag dessutom, var Peter Weiss, säger Claeson och far upp för att plocka ner Weiss, han har tusentals böcker i sina hyllor, men jag stoppar honom.

Det är inte det jag frågar om, säger jag, utan vad som är vinsten med ett sådant arrangemang.

Varför ska det vara tusen kommatecken men inget mer? Och inga nya stycken?

– Därför att livet är sådant, man pratar om saker, man ser saker, man tänker på en helt annan grej, man äter något och så vidare. Och-det-går-i-ett, säger han och bankar med fingret mot bordsskivan för varje ord.

– Och jag tycker, fortsätter han, att jag ofta måste hacka sönder prosan och börja på ny rad bara för att någon i texten tar till orda. Jag gillar inte det. Jag vill undvika att det blir ett avbrott…

– Men när någon som tidigare inte talat tar till orda så blir det ju ett avbrott!

Vi hittar inte riktigt ut ur frågan och Claeson börjar om i en annan ända.

– Du sa något om att min text på det viset blir långsam och tät. Det är jätteviktigt, jag har verkligen jobbat på att få ett annat tempo i mina böcker. Då måste det också stå mer på varje sida. Om man kan läsa en sida på 30 sekunder, ja då beror det på att det inte står mer där som är värt att uppfatta.

– Det handlar om långsamhet, precis som du sa, slår han fast igen. Texten ska stanna av så att den kan sätta sig ordentligt. Man måste tvinga ner tempot.

Hans högra pekfinger vandrar, rör sig allt långsammare över bordet när han talar tills den stannat.

– Det finns ett annat problem också, fortsätter han. Och det är att så mycket i tillvaron äger rum parallellt. I en bok följer det ena efter det andra. I verkligheten är det inte så. Där sker A, B, C, D och så vidare samtidigt, på en gång, och det kan man inte gestalta. Men man kan försöka.

Jag tänker efter. Han vill alltså köra ihop ett par av de där samtidigheterna, låta dem flyta ihop och gå över i varandra, det är vad han försöker säga. Och ett sådant flöde blir tydligare för läsaren om man inte bryter sönder raderna på det vanliga sättet och struntar i den gängse interpunktionen.

– Vad fan är detta! utbrister han plötsligt när det dundrar till utanför. De spränger tydligen i området. Där ser du! Allt sker samtidigt!

– Joyce stora och omöjliga idé var att behålla det hela, detta att allt ska hända, att berätta vertikalt, in absurdum, att allt är samtidigt. Poeterna lyckas bättre med att gestalta de där parallella förloppen, rundar han av.

Så blir vi äntligen klara med den frågan och börjar tala om textflyt.

Du är kanske mer avspänd i den nya boken, säger jag, som om du hade tankarna på annat håll och slapp anspänningen. Som när Levin slår gräset i Anna Karenina. Det blir underbart bra när han inte har en tanke på resultatet, när armen bara är en del av lien och inga tankar stör den naturliga rörelsen. Det känns som om du, särskilt i början av din nya bok, skriver på samma sätt, som när Levin bara låter armen gå.

Han skrattar till.

– Det finns faktiskt ett liknande ställe i en av mina första noveller, den om en medeltida målare som avbildar en ängel. Det är först när handen vet som han kan klara uppgiften. Det var handen som gjorde det, inte jag, säger han när konstverket är klart.

– Men det är en gammal tanke som jag haft i alla år, en inställning jag tidigt stötte på hos Hesse. Staffan Söderblom har varit inne på något liknande. När man är trött kan det bli mästerverk, sa han en gång.

– Den förra romanen, "Den tjugotredje dikten", var en så viktig bok för mig, att skriva den blev en sorts urladdning. Och så började jag på den här boken, nästan lite disträ, den gick fort som fan att skriva i jämförelse med de andra och plötsligt var den färdig.

Han lutar huvudet i högerhanden men släpper inte min blick.

– Just nu skriver jag på en amerikansk bok och där är det tvärtom, jag håller på så länge med varje stycke, jag gör om och gör om, till slut ser jag nästan inte texten längre.

Vi byter hästar igen.

Du är nog bättre på vardag än någon annan nutida svensk författare, säger jag. Du vet precis hur dagarna ser ut och hur de rör sig kring dina personer.

Han lutar sig fram:

– Det finns bara vardag! säger han. Alla lever sina liv med att stiga upp, käka ett ägg, läsa tidningen, ta ungarna till dagis osv. Också Charles Lindbergh och kejsar August hade helt vanliga dagar. Det är så det ser ut.

– I alla mina böcker finns det en alldeles normal vardag omkring människorna, också i bilskrotsboken ("De tiotusen tingen"), till och med i romanen om Tiro som ju utspelas på romartiden. Och i novellerna är denna vardag ännu mer uttalad: de vill skildra det alldeles vanliga liv folk lever.

Men sedan drar du i sär vardagen, säger jag.

– Jovisst, och då öppnar sig tillvaron och man upplever något avgörande, ofta något mycket hemskt och existentiellt, säger han och handflatorna glider långsamt isär.

– De som bara skriver om dramatiska saker har glömt att folk måste byta skjorta och gå på muggen. De riktigt goda författarna glömmer aldrig det, den ständiga vardagen. Jag menar att vardagen är det viktigaste vi har.

Ny sväng.

Du har också denna gång valt en allvetande berättare. Vad kommer det sig att du så sällan kryper in i någon av dina figurer?

– Ett par av mina noveller är rena jagtexter, Men jag tycker att sådana berättelser är problematiska, framför allt därför att jag fastnar i en fråga: vem berättar jag det här för egentligen? I en dagbok skulle man kunna ha ett sådant perspektiv eller i en brevroman. Men de genrerna är ju stendöda.

– Nej, jag skulle vilja skriva ett stort, bullrande epos med massor av folk, ett projekt som spänner över flera generationer, där det svenska 1900-talet skildras, en riktig Hjalmar Bergmanroman. Med fryntliga, storslagna figurer, inte de där tystlåtna, lite grubblande typerna jag annars brukar skriva om.

Mer läsning

Annons