Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför dessa dockögon?

/
  • Daniel Gustavsson är bibliotekarie i Valbo och skriver om manga och andra serier i Arbetarbladet och på sin blogg.

Vad tänker ni på när ni hör ordet manga? Majoriteten av oss i Sverige brukar tänka på figurer med stora dockögon, små munnar och nästan inga näsor.

Annons

 Figurerna har anletsdrag som är kraftigt förenklade och utslätade. Varför ser mangafigurer ut på det viset?

Nu är det givetvis inte så att alla mangafigurer följer samma ”formmall”. Det finns en mangagenre där figurerna tecknas mycket realistiskt. Den genren kallas för gekiga (mer om gekiga i en annan artikel). Men det ”klassiska” mangautseendet där figurerna har stora dockögon är mycket vanligt. Orsaken bakom är enkel.

Den japanska kulturen har ett annat känsloyttrande än vad vi i väst, för att inte tala vi i Norden, är vana vid. I Japan visar man sina känslor mer tydligt och utåtriktat än här.

Ta nästan vilken japansk film som helst. Första gången jag såg en samurajfilm trodde jag alla skådespelarna spelade över. De viftade vilt omkring sig och skrek och väste samtidigt. Men med asiatiska mått mätt var det inget överspel.

Ta karaktären Hiro från den otroligt populära tv-serien ”Heroes” som exempel. Jämfört med de andra skådespelarna visar han sina känslor på samma sätt som ett barn, det vill säga tydligare.

Detta är helt enkelt den japanska mentaliteten. Känslor ska vara tydliga i japanska populärkulturella skildringar. Samma mentalitet genomsyras därför i mangaserier, vilket förklarar det enkla ansiktet. Ansiktet ska nämligen inte vara en avbild utan en känslobild. Ögonen är i fokus eftersom ögon är den tydligaste känsloindikatorn. Det är även därför näsan oftast består av två prickar, en näsa är inte intressant ur ett känsloperspektiv.

Det är också därför karaktärerna uttrycker sina känslor på ett sätt som inte alls är vanligt i väst. Karaktärerna är inte agerande objekt utan individer. Handlingen är sällan i fokus i manga utan det är istället vad individen gör som är intressant.

Västerländska serier utgår från handlingen och därefter stoppas karaktärerna in i den. De asiatiska serierna utgår från karaktärerna, därefter kommer handlingen.

Det är en viktig skillnad.

Givetvis ska en bra historia innehålla både bra karaktärer och en bra handling. Vilket både serier från väst och öst ofta uppnår. Men utgångspunkten för hur man gör en serie är annorlunda. Detta är också orsaken till att få västerländska serier intresserar japaner. De har helt enkelt för endimensionella karaktärer.

I manga är det lätt att som läsare sympatisera med både antagonisten och protagonisten eftersom bägge skildras med sådant djup att man förstår varför dom agerar som dom gör. Detta är något mycket ovanligt i västerländska serier, där den onde är ond just för att han är ond.

Sammanfattningsvis kan man säga att orsaken till att mangakaraktärer ser ut som de gör och agerar som de gör är kulturell.

Det betyder inte, som många verkar tro, att figurerna ser ut som dockor för att attrahera barn. En hel del manga har givetvis barn och unga som primär målgrupp. Men långt ifrån all manga har det.

Att karaktärerna ser ut som de gör har alltså istället sitt ursprung ur den anrika asiatiska berättartraditionen. Saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara.



kulturen@arbetarbladet.se

Mer läsning

Annons