Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför så arg – det är ju bara konst?

/
  • Vad är fulast? Sibbe, Wishfoam, Maj eller Lidl? Och vad ska få finnas i vårt gemensamma utrymme?   Fotograf: Fredrik Björkman
  • Statyn Maj stör ingen. Den är ett bra exempel på konst som är OK, tycker söderhamnaren Lena Törnros.
  • Wishfoam när den stod och tog plats på en gata i en Stockholmsförort.   Fotograf: Joakim Nilsson

Ska man tolerera konst som känns vedervärdig?
Två offentliga konstverk i Söderhamn har fått medborgare att rasa. Det som är fult verkar inte få finnas.
Varför är dom så arga?

Annons

De två nya offentliga konstverken är mycket olika. Båda har väckt avsky – sånt här skit vill folk inte se.

Det ena heter Wishfoam. Det är en abstrakt och färgglad skulptur på tre tjocka ben. Som en portal att bli omsluten av. Den är klumpig och hög och kräver en rätt så maffig lokal. Söderhamns kommun har fått skulpturen gratis. Den gjordes på Konstfack av en grupp studenter som hade i uppgift att ta plats i det offentliga rummet. De ställde den på gatan i en Stockholmsförort, där den väckte mycket uppmärksamhet. När kursen var slut ville studenterna inte köra sitt verk på tippen. Men det är precis vad en del söderhamnare krävt i det offentliga samtalet på sociala medier.

Det andra konstverket är huvudet till jätten Sibbe. Det har placerats mitt i stan vid den lilla scenen Tribunen på gågatan. Sibbe är stor och grov, ihopsvetsad av rostig metall. Ett öga och ett öra ger skrotet mänskliga drag. Verket är gjort av Alftakonstnären Olle Jonsson, som har de stora skrotjättarna som sitt signum.

En söderhamnare skriver i en diskussionsgrupp på Facebook: "Det ska fan inte stå mitt på stan!!! Bedrövligt att ge tillstånd att ha den där. Är det nått som förstör våran stad så är det sånt här jävla skit." Företrädare för Cityföreningen gick i taket när Sibbe damp ner, liksom en ledamot i kommunfullmäktige. Hur kan man placera något sådant utanför butiker och kaféer, utan att informera i förväg?

Sibbe ställdes på gågatan för att skapa uppmärksamhet kring Olle Jonssons utställning på ett av stans gallerier, och även hans långsiktiga projekt att placera ett par jättestatyer vid E 4 utanför stan, så som han gjorde i Alfta 2002-2003. Kommunen har gett ett tillfälligt tillstånd. När utställningen är över ska Sibbe bort. Att folk är förbannade tar konstnären Olle Jonsson med ro.

– Det hör till. Bra konst upprör i början när den utmanar invanda tankemönster, säger Olle Jonsson.

Han fick uppleva samma sak hemma i Alfta. Där var opinionen stark mot hans skrotkonst i början, men nu känner han att de flesta tycker att verken har sin plats i det offentliga rummet.

– Det var rätt tufft i början. Men nu när det har gått lång tid är Jätten Bock älskad, säger Olle Jonsson.

Hans syfte är inte att göra folk arga. Hans syfte är att berätta en historia, sin egen tolkning av de gamla myter som handlar om jättarna som en gång befolkade Hälsingland.

Det är oftast äldre män som blir arga, menar Olle Jonsson.

– Äldre män som tycker att de har skapat ett revir i stan.

Han väljer att inte utveckla vad han menar med det.

Om Wishfoam skrev Söderhamnaren Lena Törnros: "Nu får väl kommunen ge sig! Bedrövligt ful! Har de inte lärt sig av Jazzparken?"

Jazzparken är ett konstverk som fortsätter att uppröra fast det har över ett decennium på nacken. Det är tänkt att hedra minnet av söderhamnssonen och jazzlegenden Jan Johansson, men många tycker att verket är fult och obegripligt. Kommunfullmäktige har till och med fått rösta ned frågan om att "avkonstverkifiera" platsen.

Lena Törnros menar alltså att kommunen borde ta det lite piano med offentlig konst, med tanke på opinionen mot Jazzparken. Konst får se ut hur den vill om den placeras avskilt, men inte i stadskärnan där folk ska stå ut med den, enligt Lena Törnros. Hon avskyr både Wishfoam och Sibbe.

– En sån där rostklump förstör hela miljön på gågatan. Det passar inte in, det är vedervärdigt, säger Lena Törnros.

Hon föredrar konst som inte stör, och ger statyn Maj i Strykjärnsparken i centrala Söderhamn som exempel. En vacker bronsstaty som förställer en ung stolt kvinna.

På andra sidan debatten finns Jonas Walla, fotograf i Söderhamn. När Sibbe just hade placerats på gågatan satt han och fikade med utsikt över konstverket. Många stannade, tittade och pratade om vad de såg.

– Diskussionerna som kommer upp runt Sibbe är häftigare än själva Sibbe. Det är roligare att bo i en stad där det finns något intressant att titta på. Något att fundera över, även om det inte är direkt vackert, säger Jonas Walla.

Han försvarar de båda konstverkens existens med argument om mångfald. Han har svårt att förstå att man ska bli så upprörd.

– Det kanske egentligen handlar om ett missnöje med något annat, hur folk tycker att det är ställt i stan. Konstverken blir något konkret att klaga över, säger Jonas Walla.

Det finns mycket som är fult i en stad. Jonas Walla tar butiken Lidl som exempel. Det huset är fulare än alla stans offentliga konstverk tycker han. Men han har aldrig kommit på tanken att kräva att Lidl ska bort.

Han tänker att många reagerar på det som är annorlunda, det som de inte förstår.

För honom är konstdebatten en fråga om tolerans – att man ska kunna acceptera även sådant man inte gillar själv.

– Man behöver inte tycka om allt, men man kan väl acceptera att det finns där. Det måste man unna dem som gillar det.

Man ska ha respekt för att människor reagerar starkt på förändringar i den offentliga miljön. Den tillhör ju oss alla. Vi vill alla kunna ha synpunkter på vad som ska hamna i vårt "vardagsrum". Det säger Tomas Eriksson, ansvarig för landskapsarkitektutbildningen i Uppsala. Landskapsarkitekter jobbar med det som finns mellan husen. Det vill säga det offentliga rummet.

– Det skulle bli väldigt fattigt om vi inte reagerade, säger Tomas Eriksson.

Han tycker att ordet revir, som konstnären Olle Jonsson använder, är relevant i sammanhanget.

– Det mesta i stadsplanering handlar om det. Vi människor är ju sociala varelser, och i det spelet ingår revirhävdande. "Den här gatan brukar jag gå på", och så plötsligt ändrar någon på det.

Konst kan ha många olika syften, påpekar Tomas Eriksson. På ett sjukhus kanske konsten ska vara snäll, stryka medhårs för att skänka lindring.

Annan konst lyckas kommentera sin samtid. Till exempel genom att återanvända gammalt skrot från en saknad industriepok, och skapa något nytt som kittlar tanken.

Andra verk är bra på att provocera.

Snart är Sibbe borta från gågatan. Wishfoam ligger isärmonterad och väntar på att Söderhamns kommuns konstutskott ska hitta en lämplig placering. Konstverket klarar inte väder så bra, därför hamnar det nog inomhus, där inte precis alla kommer att se det. Kanske på en skola.

Man kan i alla fall hoppas att verken lämnar efter sig en värdefull diskussion.

– En uppgift för den offentliga konsten är att sätta i gång en diskussion om det offentliga rummet. Konsten är en del av vår kultur, vår yttrandefrihet. Den kan lyfta fram till exempel tolerans, att vi kanske ska sträva efter ett samhälle som tolererar olika typer av yttringar, säger Tomas Eriksson.

Mer läsning

Annons