Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargavinter 1717 som Nordic noir

/
  • Cecilia Ekbäck debuterar med en engelsk roman. Men hon är svensk och uppvuxen i Hudiksvall,
  • Cecilia Ekbäck debuterar med en engelsk roman. Men hon är svensk och uppvuxen i Hudiksvall,

Uppburna brittiska författaren Hilary Mantel blurbar en svensk debutant från Hudiksvall. Hur är det möjligt?

Annons

Hilary Mantel rekommenderar boken alltså. Hon har läst den. Ett berömmande citat från Mantel är tryckt på omslaget. Så kallad ”blurb”.

Men nå, det har sin förklaring. Och det är faktiskt inte detta häpnadsväckande faktum som gör mig nyfiken på romanen, utan platsen och tiden för berättelsen: Lappland, vargavintern 1717.

Debuterande författaren Cecilia Ekbäck gestaltar livet för en fattig torparfamilj, Maija och Paavo som kommit från finska Österbotten (i stormakten Sverige) till okänd ödemark. Med två döttrar, tonåriga Fredrika och sexåriga Dorotea, som redan i första kapitlet hittar ett lik i en skogsglänta. Grannen Eriksson har fått magen uppriven. Av en björn – eller en värja?

Det finns ytterligare några nybyggare i trakten som kallas Svartåsen och har dåligt rykte. En kvinna har anklagats för häxeri. Barn försvinner. Ondskan sägs bo i berget.

Maija är en redig person som tar ansvar för familjen och sin psykiskt labila make. Hon ser hur människorna i den karga lappmarken håller på att gå under av rädsla. För naturen, för svartkonster, för kyrkans straff. Hon anar också att någon sprider skräck med ett syfte.

Nej, Maija är ingen 1700-talsdetektiv. Hon äger bondförnuft och ett rättvisepatos. Och kanske kunskaper utöver det vanliga. Maijas enda ko har gått i sin men ger mjölk ändå. Dottern Fredrika ärver förmågorna. Hon ser den döde Eriksson i syner. Han talar till henne och kräver att hon löser mordet.

Jag önskar verkligen att det här inte lät så fånigt. Vålnader och skrock! Åsa Larssons Norrbottensdeckare möter Olof Högberg Norrlandssägner!

Men det är författarens sätt att dra in läsaren i den föreställningsvärld som människor levde i för 300 år sedan. Med just det tycker jag att Cecilia Ekbäck lyckas märkvärdigt bra, alldeles oavsett om experter kan hitta anakronismer och historiska felaktigheter.

Det här är en tid när alla vet att akta sig för att komma för tidigt till julottan i kyrkan. De döda ska ju fira sin julotta först. På motsvarande sätt skildras det knappa och hårda som en grundläggande självklarhet. Maija och barnen lämnas ensamma i den torftiga stugan över vintern. Läsaren oroar sig för hur de ska klara sig med maten, och i kylan. Men författaren uppehåller sig inte mycket vid detta. Om dessa människor bemästrade något till fullo, så var det överlevnadskonsten. Den är vardag.

Prästen Olaus gör sig ärenden från kyrkbyn upp till Svartåsen. Han är en före detta hovpräst som sänts till obygden efter att ha hamnat i onåd hos Kung Karl. Genom prästen ges också den bildade mannens perspektiv på livet i lappmarken – utifrån det etablissemang och den krigsfront han lämnat.

För det är ju krig. För Maija, Paavo och Olaus har det alltid varit krig. Att Sverige marscherar är normaltillståndet. Inget att orda om det heller.

Det finns inget Sara Lidmanskt eller Torgny Lindgrenskt hos Cecilia Ekbäck. Ingen norrländsk dialekt eller högstämd poetiskt karghet. Eländet behöver inte ältas. Alltså inte särskilt ta sig ytterligare uttryck i språket.

Och det hade förmodligen känts tillgjort. Man uppskattar mycket mer en begriplig kommunikation med läsaren – som ger hen möjlighet att föreställa sig hur Maija och Rebecka uppfattade sin verklighet.

Bakom de moderna formuleringarna finns dock även en högst naturlig förklaring. Cecilia Ekbäck skriver på engelska. ”I vargavinterns land” visar sig vara en översättning.

”Jag lämnade Sverige när jag var 24. Min svenska är en 24-årings, för 20 år sen. Min engelska var inte heller tillräckligt bra, men jag var tvungen att göra ett val", förklarar Cecilia Ekbäck i en amerikansk intervju.

Hon är född i Stockholm, har samiska rötter, är uppvuxen i Hudiksvall, bor för närvarande i Calgary.

Hennes roman ”Wolf winter” lanseras – och uppenbarligen stort – samtidigt i USA, England, Frankrike och Tyskland.

Historical Nordic noir och Swedish Gothic är kodorden. Den anglosaxiska förtjusningen i mörka svenska thrillers har berett vägen. Med Cecilia Ekbäck kryddas kriminalgåtan dessutom av shamanism och trolltrummor, av iskyla och kusliga myrar.

Inte undra på att hon uppmärksammats. Och som sagt fått lovord för "Wolf winter" till och med av den hyllade författarkollegan i genren historiska romaner – Hilary Mantel (känd för, jämför, ”Wolf Hall”!).

Hilary Mantel har sagt att hon gör vansinnigt noggrann research. Men också att hon vill vara närvarande hos sina karaktärer i deras tid; de vet inte vad som väntar bakom hörnet. Historikerns blick däremot, förvrids av efterklokhet.

Samma synsätt kan anas hos Cecilia Ekbäck. ”I vargavinterns land” är en underhållande spänningsberättelse. Som väcker något mycket gammalt till liv.

Mer läsning

Annons