Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen i andra perspektiv

/

Världen delas ofta upp i centrum och periferi. Centrum, där vi står och gräver, tycks vara den självklara – ja, kanske till och med enda – utgångspunkten.

Annons

Vad som sker i periferin intresserar oss mindre. I centrum skapas normer och värderingar som pådyvlas ”de andra”, i centrum skapas identiteter som definieras utifrån att inte vara det ”där andra”.

Och ändå: den där periferin är ju rätt stor. Eller hur?

Europa i förhållande till resten av Världen. Stockholm i förhållande till resten av Sverige.

Det här genomsyrar förstås allehanda kulturella uttryck också. Litteraturen till exempel.

Om det inte är en svensk författare vi läser, så är det nästan stensäkert en som är översatt från engelska. En tysk och en fransk slinker väl igenom rastret ibland. Den västliga och anglosaxiska dominansen är enorm.

Det är ju bara det att mitt centrum inte nödvändigtvis är ditt, och det som är periferi för mig är det inte per automatik för dig.

”Karavan – litterär tidskrift på resa mellan kulturer” erbjuder något annat. En annan blick: här tar man klivet ur eurocentrismen och ut i världen och kommer tillbaka till svenska läsare med litteratur och texter om litteratur från olika delar av Afrika, Asien och Sydamerika.

I det senaste numret av tidskriften (som fick årets Stig Dagerman-pris) vänds blicken bland annat mot Rwanda. Dryga 20 sidor ägnas åt nyöversatta noveller, översikter och annan matnyttig information om ett litterärt Rwanda som jag hade bristfälliga (läs: obefintliga) kunskaper om.

Jag blir bland annat introducerad för Véronique Tadjos författarskap och hennes säregna kärleksnovell ”En solig eftermiddag”. Hon skriver så sakligt och kronologiskt att novellen nästan får tonen av att i sig vara ett återberättande av ett litterärt verk. En stilart som blir förförisk i all sin enkelhet.

En annan riktigt bra novell, ”En båt vid granön” signerad Katarina Kieri, finns att läsa i senaste numret av ”Provins. Norrländsk litterär tidskrift”. Den soliga eftermiddagen i Rwanda är här bytt mot ett par soliga dagar i Norrbotten.

Om världen är Europas och USA:s periferi, är väl Norrland Sveriges (Stockholms). Norrland, detta svårfångade begrepp och vidsträckta geografiska yta, som häftas vid allt möjligt och omöjligt. Som blir samlingsbegrepp för en uppsjö disparata fenomen.

Det norrländska. Jo, jag tackar. Hur har vi det med det götaländska? Det svealändska? (Mycket riktigt, de orden blir markerade med ilsket rött när jag skriver. Finns inte.)

Det är också just detta med Norrland och det norrländska som sätts under lupp i det här numret av ”Provins”. Tidskriften kallar sig för norrländsk, men är inte själva konstruktionen av det norrländska ett problem? Finns det specifikt norrländsk litteratur och vad utmärker den i sådana fall?

Anna-Karin Jonasson och Anders Johansson skriver initierat om frågan i varsin essä. Den förra om hur litteraturen och naturen följs åt hos ångermanländska författare. Kuvat landskap, kuvat språk. Johansson skriver med filosofiskt anslag om Norrland som en konstruktion, som både finns och inte finns på samma gång.

Några entydiga svar blir det alltså inte. Det är svårt att ringa in och ändå vet man just detta – att det finns.

Något är det ju. Samma problematik berörs också av översättaren Arne Johnson i ”Karavan”. Han skriver om svårigheterna att uttala sig om ”det indiska”:

”Nu säger jag ”indiska” på samma sätt som när man säger ”Norrland” och menar något diffust och specifikt samtidigt.”

Både ”Karavan” och ”Provins” är litterära tidskrifter som fyller gapande hål på tidningsmarknaden där de befinner sig i och utforskar gränslandet lokalt-globalt.

Någonstans ifrån måste människan förstås ta avstamp. Det är begripligt. Och därför också så nödvändigt för oss att få lyssna till röster som liksom vi gräver där de står – i ett annat hörn av Sverige, i ett annat hörn av Världen. n

Mer läsning

Annons