Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världskrig och trapphusskvaller

/
  • Marie Bennett debuterar med en roman om beredskapstiden.   Foto: Tove Möller Gunnarsson

I år drabbas vi alla av en uppsjö med böcker på temat andra världskriget. Det är 70 år sedan freden, och nya inspirationsvindar träffar författarna. Det är viktiga saker, viktiga minnen som känns angelägna igen, alla vinklar och vrår ska skrivas om igen. Marie Bennett, född 1969 och uppvuxen i Malmö, numera bosatt i London, skriver också på detta tema.

Annons

På framsidan av hennes debutroman står det: ”En berättelse om kärlek i ett iskallt beredskapssverige”.

Jag hade kanske valt en lite annorlunda presentation på framsidan. Det är nämligen inte en romantisk roman. Den är mer vardaglig än så (även om romans i sig egentligen är ett ganska vardagligt fenomen och så klart aldrig som i filmerna...). Men jag skulle kanske sagt något i stil med: ”Den grå vardagen möter omvärlden”. Eller: ”Vanliga, lite tröga, typer kommer i kontakt med större skeenden. Trapphusskvallret möter nyhetsflödet”.

Beredskapssverige ter sig verkligen iskallt, särskilt uppe mot finska gränsen. Georg Lindkvist lämnar sin fru och blir skickad på en lång tågfärd från Malmö till Svartnäset (en fiktiv liten helvetes plats till militärläger i Norrbotten) och möts av det bistra. Där finns kalla tält (slocknar kaminen dör du!), sönderfrusna fingrar (du ska vara glad att du inte förlorade hela foten!) och sadistiska befäl (ligg lågt, annars..!). Av en ren slump råkar han, som aldrig verkar ha varit särskilt ståndaktig eller idealistisk, hamna mitt i ett myteri. Konsekvenserna blir ödesdigra; år efter år internerad i arbetskompanier.

Hemma väntar Kerstin. Lämnad helt ensam bland kuponger, hot om sparken, tvingad till en soffplats hos far och mor (mor som alltid föredrog lillebror!). Hon, som är alldeles alldaglig, och med en dragning åt det bittra och småsinta, möter Viola. Viola som kan tala engelska. Viola med åsikter om allt, en brännande vilja, och en brinnande idealist. Kerstin blir våldsamt förälskad. Men det är 40-tal, en sådan kärlek gränsar alltid till ruin och fördärv. Den är fortfarande brottslig.

Det är ett spännande grepp: vardagligheten som möter det stora. De små invånarna som drabbas av den stora världskonflikten. Jag vill veta vad de tänker. Jag vill veta vad de känner. Problemet är att det får man veta alldeles för tydligt.

Romanen är mer en redogörelse än vad den är en roman med litterära ambitioner. Jag får inte chansen att läsa mellan raderna. Jag får karaktärerna rad för rad. Det är sida efter sida med Kerstin och Georg, två relativt osympatiska karaktärer, och aldrig ges något andrum ifrån dem. Det är annars mellan raderna man ibland kan få ut mycket mer av en berättelse, det där man anar mellan orden. En karaktär måste få bli något mer, den måste få lyfta. Det är svårt när man skriver så här redogörande, snarare än gestaltande. Det blir platt.

Men det finns ändå något som bär berättelsen, man vill trots allt läsa vidare. Berättardrivet finns där; först med en viss fart, men sen; bara en sakta lunk. Jag börjar snart hoppa mellan raderna.

Det finns ju en lust, en vilja, men tyvärr saknas den där sista slipningen. Ibland verkar orden aldrig ta slut, men inte som i ett flöde, snarare som upprepningar och upphakningar.

Som debut är ”Hotell Angleterre” trygg, tam, men ändå lite småtrevlig. Den tar aldrig ut svängarna. Det finns spännande teman som inte utforskas vidare, som grupptillhörighet, svartsjuka, avvisande, förräderi och förbjuden kärlek. Det finns mycket som påbörjas, men som tappas bort. Eller så har jag läst den fel. Egentligen kanske jag borde ha läst den som en lättsam pocket på stranden och inte förväntat mig så mycket mer. Kanske hade det fungerat bättre.

Mer läsning

Annons