Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vásquez tar orkestern till nya höjder

Annons

Sällan har man sett en sådan ödmjuk dirigent springa runt bland orkesterns medlemmar och tacka dem en och en. Vanligtvis brukar de stå och peka från sitt podium, sin ledartribun, och lämnar den inte annat än för att tacka för applåderna och gå av scenen. Vásquez visade tydligt att han var en i gänget, varken mer eller mindre. Hade det varit möjligt hade han tagit hela orkestern i sin famn, och frågan är om inte var och en fick en kram bakom scenen efteråt. Skulle inte förvåna mig i alla fall.

Jag kunde inte låta bli att fundera över om denna ödmjukhet är ett resultat av hans fostran i Venezuelas El Sistema. Stiftelsen som använder musik som verktyg i social utveckling, och som är skapad av eldsjälen, ekonomiprofessorn, politikern och dirigenten José Antonio Abreu. Rörelsen som fostrat den begåvade och världsberömde dirigenten Gustavo Dudamel, och nu också ser sin student Vásquez vara på väg mot samma berömmelse. Dudamel har förresten startat upp en egen El Sistema i Hammarkullen, Göteborg.

Precis som alla unga dirigenter som arbetat med Gävles symfoniorkester de senaste åren innebar Vásquez en vitamininjektion. Musiken fanns inne i hans huvud, han använde inget partitur annat än under solistens framträdande, och ansiktet utstrålade både allvar och glädje. Det var som han kramade ur det allra sista ur orkestern mot slutet, för det var svettigt värre. Men med tanke på att musikerna fullkomligt strålade efteråt hade de inget emot denna genomkörare.

Kvällens solist, 23-åriga norska trumpetaren Tine Thing Helseth, såg ut som en ängel på scenen men spelade som en tungviktare. Hon hade en behaglig och mjuk ton, och ett härligt legato som förhöjde framförandet. Haydns trumpetkonsert är nästan i en klass för sig, skriven för att visa på de finesser som fanns i det då nyutvecklade instrumentet. Det var drillar och krumsprång som tidigare varit otänkbara att utföra. Tredje satsen är nog den mest kända och den förekommer då och då som ensamt stycke, något som säkert bidragit till att just detta verk är så populärt. Helseths trumpet fullkomligt sjöng ut satserna i salongen. Och inte blev det sämre i Piazzollas Libertango, extranumret där både solist och orkester tog ut svängarna rejält.

Wagners uvertyr till Mästersångarna från Nürnberg inledde dock konserten. En kompakt klangfärg hördes med stråkarna som en matta. Och mitt i det kompakta dyker så mästersångarna upp i form av blåsarna som levererar ett muntert tema.

Schumanns andra symfoni (dvs den andra att bli publicerad - den andra han komponerade trycktes som nr fyra) var den som blev mest klassisk i stil. Efter den enorma urladdningen i sats nr två var det tur att den tredje gav musikerna en chans att hämta andan.

Av kvällen att döma ser Vásquez ut att kunna ta orkestern till nya höjder, precis som Ticciati gjorde. Synd bara att han är här vid endast tre tillfällen per säsong.
Bodil Proos

Mer läsning

Annons