Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vass röst från dödens väntrum

/
  • Ann-Charlotte Alverfors skriver koncist om livets skörhet  i

Annons

De skulle ju bli gamla tillsammans. Minst 90. Såna pigga och bergsvandrande pensionärer som de är!

Men inget kan tas för givet. Cancern skiljer Jan och Anna åt. Det händer sig att den ena maken får cellgifter, den andra maken opereras, samtidigt i var sin del av sjukhuset.

Ann-Charlott Alverfors skriver om Anna i ”Vitnäbb” – en tunn och personlig roman med karaktär av betraktelse. Över kroppens obönhörliga förfall.

Ann-Charlotte Alverfors, född 1945, slog igenom med den självbiografiskt inspirerade uppväxtskildringen ”Sparvöga” som är första delen i en romantrilogi och lästes av många, då på 1970-talet. När böckerna blev tv-serie sjöng Marie Fredriksson signaturmelodin.

Ann-Charlotte Alverfors författarskap har inte varit så omfångsrikt, ”Sparvöga” räknas dock som en klassiker.

Och nu, långt senare, i ”Vitnäbb”, ännu en fågel som associerar till livets skörhet. Vitnäbben med sin lieformade näbb, har sitt rede i sanatoriernas underjordiska kulvertar. Den sjöng, enligt berättelserna, för den som snart skulle dö.

Alverfors redogör i korta konstateranden för parets sjukdomshistoria. Föraktfull ambulanspersonal. Oätlig sjukhusmat. Biverkningar som ingen informerat om. En besparingsprogrammerad biståndshandläggare. Men värst är maktlösheten, inför vårdhierarkin, inför kroppens svek.

Anna iakttar sitt hjälplösa sarkomdrabbade ben, giftpåsarnas dropp, utsikten från den balkong varifrån hon plötsligt är hänvisad att uppleva naturen. I ensamhet.

Mycket talar för att också ”Vitnäbb” vittnar om privata erfarenheter trots att boken på omslaget kallas roman:

”Hur hade de kunnat tro att livet skulle vara oföränderligt snällt? Hade de trott på framgången som garant för hälsa och välgång?

De var ju ödets gunstlingar; flyktingen som blivit professor, lungsotsungen som blivit författare.”

Chocken över att inte vara i princip odödlig, kanske drabbar den hårdare en generation som stått mitt i samhällets och teknikens våldsammaste utveckling. Man fick ju vara med om framtiden så många gånger. Man fick se nya medicinska upptäckter besegra döden. Tomas Lappalainen har nyligen skrivit om livets september i ”Mellan 55 och 60”, Sverker Sörlin om sina kroppsliga tillkortakommanden i ”Rädslan för svaghet”. Ann-Charlotte Alverfors rapporterar med liten men vass röst från dödens sjukhusbleka väntrum. Där en livsgnista trots allt vägrar sluta spraka.

”Vitnäbb” kan vara mycket igenkännande. ”Vitnäbb” kan också vara tröst. Ett av konstnären Helen Schjerfbecks mjuka kvinnoporträtt pryder bokens framsida. Det är INTE det berömda porträtt där hon målar sig själv som en dödskalle.

Mer läsning

Annons