Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vättar och väsen i statsunderstödd feministisk porr

/
  • Plagiat. Lina började teckna serier efter gymnasiet.
  • Nyinflyttad. Lina Neidenstam har nyligen flyttat in i queerbokhandeln Hallongrottans lokal, där även tidskriften Bang och flera feministiska skribenter sitter.

Annons

En orgie av tecknade vättar, skogsrån, troll och näcken. Med sin statsfinansierade porrserie ”Maran” dyker Lina Neidestam djupt ned i den nordiska folktron och följer den svenska synden till de norrländska skogarna.

Ett klipp med Gustav Klimts ”Beethoven-frisen” sitter upptejpad över Lina Neidestams skrivbord. Nakna kvinnor, tjocka, gravida och utmärglade. En dum jättebjörn och hårsvall som slingrar sig mot bakgrunden. Det är lätt att se likheter med Linas illustrationer, men i hennes tappning får den böljande stilen ett barnsligt uttryck närmare Hans Arnolds.

– Jag inspireras mycket av Klimt. Kvinnorna är så monstruösa och underbara och den här jätteapan är helt knäpp. Det känns rituellt och lite mystiskt.

Serietecknaren Lina Neidestam ritar just nu album nummer två i Kolik förlags Femisex-serie med feministisk porr.

Till den har hon blivit beviljad ett projektstipendium från Konstnärsnämnden. 217 000 kronor i bidrag för en sexserie är spektakulärt även om det rör sig om en feministisk sådan. Det är inte helt vanligt att staten finansierar porr.

– Jag sökte för en grafisk roman som skulle nischas på ämnen som sex, erotik och porr. Men jag kommer att rita alternativa bilder, skildra queer sexualitet och leka med köns- och heteronormer. Det var vad de tyckte var värt att finansiera.

Lina är utbildad på serieskolan i Malmö och står bakom ”Zelda” som bland annat publiceras i serietidningen Nemi. Även där får sexet stort utrymme men då på ett mer problematiserande sätt. Stripparna handlar om hur svårt det är för både killar och tjejer att förhålla sig till det som anses vara politiskt korrekt.

Inför arbetet med den nya serien upptäckte hon hur svårt det var att hitta bra referensmaterial. Trots att hon charmat en bibliotekarie på Serieteket som öronmärkt allt av intresse får hon mest skräp.

– Det finns väldigt många dåliga sexserier. Banala pojkrumsskildringar med jättebröstkvinnor. De är trista och larviga – men samtidigt inspirerar de mig att göra något bättre.

Förra Femisexboken, ”Drift”, blev mycket uppmärksammad och är nu nominerad till seriefrämjandets pris Urhunden. Den var ritad i ”Starlet”-stil och utspelade sig i femtiotalsmiljö.

”Maran” handlar om författaren Nora som flyttar upp till en fiktiv norrländsk obygd för att isolera sig inför ett stort romanprojekt. Väl installerad drabbas hon av ”lappsjuka, skrivkramp och kåtslag”. Och i stället för skapa sitt litterära mästerverk snurrar hon in sig i kärleksaffärer med en massa väsen ur den nordiska folktron.

– Jag har pluggat etnologi, har alltid älskat folksagor och var ett riktigt eskapistiskt barn som vältrade mig i sagovärldar. På något sätt hör naturromantik och sex ihop – båda är okontrollerade naturkrafter som det är roligt att leka med.

Länge har dessa väsen fått symbolisera den farliga, mörka sexualiteten.

Lina Neidestam pratar själv om ”kolmilamännen i finnskogarna” som galna av frustration trodde sig se skogsrån och mörksuggor – kvinnliga grisar – dra kring i skogarna. Även näcken som förför unga damer och drar ner dem i sjön har en stark sexuell underton.

– Historiskt sett har de en koppling till det läskiga och ociviliserade, det man tryckt undan på grund av alla hämningar som finns kring sexualiteten. Det finns fortfarande jättemånga, framför allt tjejer, som har problem med lusten trots att, eller kanske just för, vi har så mycket sex kring oss. Den här sortens väsen symboliserar en sorts primal kåthet. Analysera inte så mycket – knulla bara.

(TT Spektra)

Mirjam Johansson

Mer läsning

Annons