Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Växet" som får pennorna att flöda

/
  • Trädgården som Jujja Wieslander numera påtar i hör till hennes föräldrars gamla sommarstuga, själv är hon uppvuxen i arbetarstadsdelen Hagalund i Solna:
  • I
  • Barnboksförfattaren Jujja Wieslander är också hängiven trädgårdsodlare. I höstas kom hennes personliga trädgårdsbok
  • Ronny Ambjörnsson har kvar sin morfars fågelbok, med bilder från odlingslotten i Delsjön i Göteborg.   Foto: Ur Den hemliga trädgården
  • I sin bok
  • Trädgården är en vanlig spelplats för romanernas kärlekshistorier, bland annat Boccaccio har använt sig av miljön.
  • Trädgården är en vanlig spelplats för romanernas kärlekshistorier, bland annat Boccaccio har använt sig av miljön.
  • I Sverige har naturen traditionellt spelat en stor roll i litteraturen, tack vare författare som Kerstin Ekman, Harry Martinson, Dan Andersson och Werner Aspenström.
  • I Sverige har naturen traditionellt spelat en stor roll i litteraturen, tack vare författare som Kerstin Ekman, Harry Martinson, Dan Andersson och Werner Aspenström.

I litteraturen blir trädgården till en berättelse om våra inre liv. Ronny Ambjörnssons penna flödar lättare när han utgår från odlandets mödor och Jujja Wieslander konstaterar att även hennes intresse för barn handlar om "växet".

Annons

"Kaffesump, bananskal, en slatt vin jag somnat från, tvestjärt, daggmask, spindelägg, nötskal nånstans långt bort ifrån." Stefan Sundström var inte först med sin kärlekssång till komposten 1993. Harry Martinsson hyllade "den evige grå lille bonden i jordens mull" 50 år tidigare i dikten "Daggmasken".

För ytterligare 600 år sedan var trädgården den centrala platsen i Giovanni Boccaccios klassiker "Decamerone", där tio ungdomar flyr digerdöden i Florens och fördriver tiden med att berätta kärlekshistorier, ungefär som den grekiske filosofen Epikuros sammankomster 1 400 år tidigare, med trädgården som spelplats för tankar och samtal.

– Trädgården är full av möjligheter att skriva om annat. Det handlar om livets grundläggande villkor, växande och död. Det är metaforer som är lätta att ta till. Naturen är en liknande metafor, men trädgården har en annan roll i våra liv, den är något vi själva har skapat.

Det säger idéhistorikern och författaren Ronny Ambjörnsson, som i sin nya bok "Den hemliga trädgården" tar avstamp i Epikuros i ett försök att förstå våra idéer kring trädgården, som vid sidan av nyttoodling lika mycket är en plats för möten och reflektion. Han slår snabbt fast att han inte gör anspråk på att ha skrivit en komplett redogörelse för trädgården i litteraturen, de exempel han skriver om är sådant han stött på genom åren.

Ett av dessa är Frances Hodgson Burnetts "Den hemliga trädgården" som han läste för sina barn. En moraliskt och pedagogiskt uppbygglig berättelse om trädgårdens terapeutiska funktion, men också en spännande historia kryddad med den övergivna trädgårdens magi. Den terapeutiska trädgården har funnits sedan antiken och används fortfarande i behandling av exempelvis utmattningssyndrom. Det är en miljö som tar fram något i oss, menar Ronny Ambjörnsson, ofta är det där som de viktiga samtalen uppstår.

– Jag minns att de vuxna blev liksom lössläppta när de var i trädgården. Där fördes helt andra samtal än vid middagsbordet, det kunde handla om politik och hur man skulle se på samhället. Det påverkade mig.

I trädgården kan han arbeta hur länge som helst utan paus och han har ofta tänkt att allt arbete borde vara så. Men egentligen är det bara två böcker som har gått smärtfritt och flödande att skriva: den nya trädgårdsboken och den rosade självbiografin "Mitt förnamn är Ronny" som kom 1996, två böcker som bygger mer på lust än plikt.

– Meningarna bara flöt på, det var något helt annat än mitt vanliga skrivande.

Barnboksförfattare Jujja Wieslander vittnar också om det njutbara i att skriva om trädgården. Liksom Ronny Ambjörnsson har hon gjort det helt på sitt eget vis. "Sent i september" som kom i höstas är en stillsam berättelse om trädgårdar hon haft, böcker hon läst och människor hon mött.

– Jag är en skrivande människa och det dyker upp skrivande tankar även i trädgården. Boken betyder jättemycket för mig, den är en chans att utveckla en annan bit av mig.

Hon har också sett att trädgården är tacksam att använda i skrivandet. Metaforerna på temat växtlighet, näring, gödsel, plantskolor och så vidare är närmast oändliga, och det är dessutom en tacksam spelplats för dramatik, intriger och relationer. För Jujja Wieslander var det viktigt att inte gå ner sig i för floskelträsket.

– Jag kan verkligen känna mig euforisk i trädgården, men jag var rädd att de väldiga känslorna inför våren och det som växer skulle bli för mycket. Jag pratade mycket om balansen med min redaktör, att det inte fick bli löjligt.

Utöver de många "Mamma Mu"-böckerna och andra barnböcker har hon en gång tidigare skrivit för vuxna om barns utveckling i "Leka lite grann" och slås av likheterna mellan sina två vuxenböcker.

– Mycket påminner om den här trädgårdsboken. Det handlar om växet helt enkelt.

Mer läsning

Annons