Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vd i galen tunna hos Folkteatern

Annons

Det är nödvändigt att tänka framåt. Försöka tänka ut hur det kan komma att bli och framför allt, hur vi vill att det ska bli. Skapa visioner, alltså.

Om man har ett mål för färden blir resan lättare.

Det är nog det som den nya samtalsserien i Folkteatern handlar om, den som kallas Scenkonst i förändring och som började i onsdags kväll. Under tre aprilkvällar ska den i dialog med teaterfolk väcka tankar om vart teatern kan och bör ta vägen framöver. Har teatern någon plats i den digital-berusade nya världen? Och vilken plats ska den få i ett framtida samhälle där nationalstaten tappar sin betydelse och där av allt att döma nya klasskillnader skapar (samma gamla) gränser mellan människor?

Vill man vara snäll – och det vill jag ju – kan man säga att första samtalet satte i gång tankar åt många olika håll. Det var nämligen spretigt.

Birgitta Englin gästade Folkteatern. Hon är vd i Riksteatern och det var i den egenskapen hon skulle prata. Men hon har också varit med i den omdiskuterade kulturutredningen och hennes olika roller kom snart att röra till det en smula. Framför allt för de engagerade åhörarna – flera passade på att dra en lans för sina egna hjärteämnen, dramapedagoger, bibliotek och liknande, som om utredningen alltjämt arbetade och lät sig påverkas.

Men den har väl stängt butiken?

Själv hade Birgitta Englin några tydliga hjärtefrågor. En handlar om ordet ”delaktighet”. En annan om maktfrågor, inom teatern men även andra maktfördelningar, till exempel den som råder mellan kulturen och medborgarna.

Delaktighet är ett vackert ord. Jag anar att hon när en (försiktig) kritik mot ett distributionstänkande som funnits med i kulturpolitiken tidigare. Det har gått ut på att sprida en befintlig kultur till människor. Kulturens innehåll har då aldrig ifrågasatts eller diskuterats.

Birgitta Englin talade sig varm för att kulturen, i det här fallet teatern, måste lyssna till människor och även ta med sig deras erfarenheter in i teaterns innehåll.

Så här långt är jag med.

Men sedan blev det ändå krångligt. För talar man om makt och maktfördelning måste man också närma sig frågan om hur, på vilket sätt, makten ska kunna ändras. Hur ska kulturen och teatern kunna stärkas i vårt samhälle? Och på de frågorna blev det inga hanterbara svar utan väldigt mycket god vilja, och det räcker inte.

Englin la allt ansvar för de nödvändiga förändringarna på kulturen och teatern själva – som om kulturen kunde ta på sig en politisk aktivistroll utöver den uppgift som den redan har.

Tror inte på det. Tyvärr.

Mer läsning

Annons