Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem behöver en skränktång?

/

I min verktygsbod finns bland mycket annat en skränktång. Det är en slags plattång med allehanda inställningsskruvar och muttrar.

Annons

Man sätter den bara över tanden och klämmer sedan fram den rätta sågtandsvinkeln. Man anpassar på så sätt handsågens spårbredd. Minns jag rätt så var tandvinkeln beroende av sågtandens bredd och höjd.

Min skränktång ser nästan ny ut, men är åtminstone trettio år gammal. Anledningen till att denna min sågtandsriktare är så välvårdad, har ingenting med ordningssinne att göra. Det har, helt enkelt, att göra med att den nästan aldrig har används. I tandspetshärdade tidevarv finns nämligen ingen användning för en sådan apparat.

Jag har genom åren stått i min bod och vägt den i handen, funderat på att skänka den till återvinningen. Men tanken med denna inrättning är ju att tingen ska kunna återanvändas. Och vem skulle kunna tänkas ha användning av en skränktång?

Från min ungdom minns jag hur det berättades om handskränkarna på manufakturavdelningen i Sandvikens järnverk. Hur de med oerhörd precision slog ett slag med en penhammare på varannan sågtand, handfast och rytmiskt. Verkstaden ska ha låtit som en symfoni för små slagverk. Deras hantverk var så exakt att de kunde lägga en synål mellan tandspetsarna och låta den rutscha utmed hela tandraden, utan att haka i någonstans. Det var minsann inga inskränkta jobbare på ”manuffen” i Sandviken, utan oerhört skickliga yrkesmän.

Man skulle ju kunna tänka sig att denna hantverksskicklighet renderade utövarna en viss uppmärksamhet i historieböckerna. Att minnesmärken restes över de skickligaste. ”Här vilar Skränk-Johan vars snärt i handleden fick landets sågtänder att oombedda ramla i rätt vinkel.” Ett naturastipendium inrättat till handskränkare Emil Sundblads ära och åminnelse, innehållande en guidad tur på Sandviks manufakturavdelning.

Den bistra sanningen är nog att skränktången medverkade till att inga stipendier utdelades eller minnesstenar restes över dessa män. Vem behövde en människa när det fanns ett verktyg, en skränktång.

Men verbet finns väl åtminstone med i Svenska Akademins ofantliga ordbok för att påminna sentida yrkesmän om denna profession? Icke. Verktyget finns visserligen med, men inte själva hantverket i betydelsen ”att skränka en såg”.

Trots bevisad kompetens, lärdom och utvaldhet misstänker jag ändå en viss ”inskränkthet” hos akademiledamöterna, eller ska vi i detta sammanhang kalla dem oskränkta.

Mer läsning

Annons