Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem påverkar samhället?

/
  • FÖREBILDER? Ashley Greene och Robert Pattinson från ”Twilight”-serien på PR-besök i Sverige. Är det en bra kultur för våra barn? frågar sig debattören Michael Sköldeholt utifrån sin erfarenhet som ”dagisfröken”.

”SVT Debatt” handlade i torsdags om huruvida det är fel att barnpsykologerna på filmmyndigheterna satt femtonårsgräns på den nya tonårsvampyrrullen i ”Twilight”-serien.

Annons

Om huruvida tolvåringar behöver skyddas från panik- och ångestframkallande våld.

Men SVT:s ”Twilight”-debatt borde i stället handlat om varför barn vill se våldsam vuxenunderhållning. Kan det kanske ha något med reklamen på lösgodispåsar och dylikt att göra?

”Twilight” -skaparna tycker inte att det är deras berättelse som är det viktigaste att förmedla till publiken. Deras kulturspridning är aldrig lika viktigt som all försäljning deras affärsidé genererar för andra varumärken. Filmserien är nämligen oberoende av biljettluckor, TV-distribution eller videoförsäljning. En film det inte gör något om man laddar ned, för den hämtar sina intäkter på annat sätt.

Affärsidén hos ”Twilight” är densamma som hos Disneys ”Bilar” och McDonalds födelsedagskalas. Man skapar en reklammarknad där kapitalstarka varumärken kan köpa livslånga relationer till sina potentiella kunder. Hänger ni med?

Ett starkt verktyg för att sälja in själva reklamspektaklet är att skapa en genusgemenskap för berättelsens konsumenter. Genom att rikta ett sådant här reklamspektakel till en könsroll bland barn och tonåringar (eller vem som helst för att vara ärlig), skapar reklamarna en kulturell närhet och trygghet mellan konsumenterna. En gemenskap baserad på kön och förmedlad av annonsören.

Jag ser det ske så tydligt på dagiset där jag arbetar. Killar och tjejer leker ihop på gården på lika villkor. Sen tar de av sig ytterkläderna och delar upp sig efter kön för att diskutera någons nya ”Bilar”-tröja eller Hello Kitty-pennor. Har någon en lekbar reklampryl med sig så delar de upp nästkommande lekar utifrån det kön leksakerna riktar sig till.

Vi växer upp med Turtlesprylar, lyssnar på Spice girls, läser ”Harry Potter”, ser på ”Twilight” eller Johnny Depp. Som vuxna köper vi på oss allt retrokrimskrams vi ville ha när vi var små, för att vi inte fick råd med alla de riktigt lyxiga sakerna vi lärde oss att drömma om.

Vi är nämligen den första generationen som fått det sämre och det gör oss nostalgiska. Men istället för att ockupera ett torg eller organisera oss tillsammans med de andra flexjon och nyträlar, tvingar vi på våra ungar ”Star Wars”-legot vi själva hade velat ha. Prylar som med en väldigt förutsägbar lek binder ännu en generation till samma kors som en själv.

Ungarna kommer alltid förknippa varumärket med den gemenskapen kring varumärkets värld de hade med föräldrafiguren, med tjejkompisarna, med balla killen i klassen, med idolen ... Lite som att ens kärleken till fotboll, matlagning, samhällskunskap, matte och så vidare kan komma från ens behov av bekräftelse från dem man såg upp till när man var yngre.

Tro mig, jag fick ha ett barnkalas på McDonalds och tycker fortfarande att deras cyanidkapslar med bröd är bättre än de andra kedjornas. Jag tycker det av ingen annan anledning än att det känns mer hemma på Donken. Jag har trots allt minnen av livets goda stunder med mina föräldrar där. Ni fick mig, well played mr. Ronald. Hade det inte varit för att Kajsa, hon som jobbade som kalasvärdinna, passat på att skvallra om att hennes jobb var skit, hade jag kanske till och med drömt om att jobba för dig.

Så vi kan antingen låta ännu en generation bli samma pärlplatteläggande, applestoreplundrande, black-blockande fattiglappar som funderar på nästa twitterformulering och dagslön som oss. Eller så kan vi hoppa upp ur soffan och sätta lite fart. Ta vara på den kritik som våra föräldrar hade när de sände Fem myror och byggde tunnelbanesystemet, våra bostäder och daghem. De tankar som födde LAS, ABF, fria teatrar och strejkkassor. Den rörelse som kommer igång när vi möts och håller ihop, skapar och fantiserar.

Under torsdagens ”SVT Debatt” visade man en toklång reklamtrailer för ”Twilight” och man lät kommersiella krafter reducera kritiken till en fråga om överbeskyddande såssar och moraltanter. Hela Twilight-inslaget debatterades ålder och våld. Ingen sade något om avsändarna, reklamen riktad till barn, eller efterfrågade vem som tjänar på den. SVT Debatt har som slogan ”Du påverkar samhället”, men vem var det som påverkade samhället och SVT i torsdags och vem gör det nu i helgen när du köper lördagsgodis?

De som marknadsför ”Twilight”-cirkusen lyckades verkligen få SVT dit de ville. Så skickliga reklamhantverkare förtjänar beröm, men programledaren Belinda Olsson får ett skämmes!

Michael Sköldeholt
Dagisfröken och hipster

Mer läsning

Annons