Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ska jag tro på?

/

Annons

När Thomas Di Leva 1987 ropade ut ”Vem ska jag tro på?” var han drygt ett decennium för tidig med sin fråga.

Denna månad firar Wikipedia tio år, och medan nätencyklopedin blåser ut de tio ljusen på tårtan blåses också Wikipedia-decenniet ut – tio år där det blev allt svårare att skilja fakta från fiktion.

Nya ljus kommer att tändas, var så säker. Di Levas frågetecken kommer fortsätta att torna upp sig, skugga samtiden. För frågan om det går att lita på en faktauppgift är mer aktuell än någonsin.

Att Wikipedia får stå som en symbol för denna osäkerhetskultur är inte en anklagelseakt, mer en observation. Wikipedia är ovärderlig som informationskälla, lika otänkbar att leva utan som Google. Nätencyklopedin som redigeras av allmänheten – även om majoriteten artiklar skrivs av en hård inre kärna – har en spännvidd som traditionella uppslagsverk inte förmår, i synnerhet inte när informationsjakten gäller ”biografiska uppgifter över mer obskyra levande personer” som ledarskribenten Henrik Berggren konstaterade nyligen i sin gratulationskrönika till födelsedagsbarnet.

Men Wikipedia är också till sin natur sårbar för desinformationsattacker och skribenter som driver en egen agenda. Texterna måste granskas med kritiska ögon, vilket även Larry Sanger, en av grundarna till sajten, har kritiserat den egna skapelsen för. Att samla information på Wikipedia är lite som att ha fri tillgång till en stormarknad där alla varor har passerat bäst-före-datum. Mjölken kan fortfarande vara fräsch, men man måste sniffa noga först.

För att klara sig utan dumstrut numera måste näsan ständigt sniffa. När fåglar nyligen föll från himlen i Falköping behövde man inte vara en konspirationsteoretiker för att kasta misstänksamma blickar omkring sig. Var det kanske ett verk av Studio Total, reklambyrån som har gjort sig känd för att plantera virus i mediekroppen, en lurifax som ansvarat bland annat för fejkbloggen ”Black Ascot” (marknadsföring för Malmöoperan), Gudrun Schymans grillande under Almedalsveckan och låtsaspartiet Kulturpartiet? ”Det gemensamma torget osäkras: Vem kan man lita på? Är detta en äkta blogg? Är detta en genuin händelse, eller en reklamkampanj?” skriver Svenska Dagbladet om Studio Total.

Osäkerheten, själva misstanken om att bli bedragen, blir en huvudingrediens i den avancerade anrättning som Casey Afflecks film ”I’m still here” är. Dokumentären följer Joaquin Phoenix när han går från skådis till flippad rappare med buskigt skägg, med raffinemanget att denna persona inte håller sig till vita duken, utan spelades upp som en bluff överallt med störst genomslag i David Lettermans pratshow. Även om många anade bedrägeriet bakom galenskägget framhärdade duon Affleck och Phoenix länge i sin illusion.

”I’m still here” är en harmlös mediedrift i blufformat, värre är hur memoarförfattare som James Frey under detta Wikipedia-decennium blurrade gränsen mellan fakta och fiktion när han i sin ”Tusen små bitar” fejkade en snyfthistoria för att sälja böcker. Sedan dess får läsare av memoarer ha en ständigt påslagen bullshit-mätare. I samband med Frey-debaclet började ordet ”truthiness” – myntat av den, symtomatiskt nog, ironiskt fejkade högerdemagogen Stephen Colbert – användas i den amerikanska debatten. Truthiness är, definierat av Wikipedia: ”En sanning som en person hävdar känna till intuitivt, med magkänsla, utan stöd från bevis, logik eller fakta.”

Truthiness är ett ord som sammanfattar ett medieklimat där fakta förvrängs genom en prisma, där en politisk diskussion halkar runt eftersom den förs på olika premisser och där tidigare stenhårda faktauppgifter blivit svajig gelé.

För en ständigt uppkopplad informationselit, som kan sålla i floden av förvrängda nyheter och tvivelaktiga Wikipedia-uppgifter, är dagens informationsflöde ett paradis. Men för informationssamhällets underklass är det svårare än någonsin att skapa en korrekt världsbild, gödd av partiska infokällor som Fox News – Tea Party-rörelsens megafon – och Jimmie Åkessons truthiness-polerade statistikuppgifter. För att navigera i medielandskapet krävs en ständigt uppdaterad finkalibrering, i synnerhet i att avläsa hur långt åsiktsjournalistiken har sipprat in på nyhetsplats. Vem kan begära att alla har koll på Henrik Brors (tidigare politisk reporter i DN) partiskhet?

Men inte ens med bullshit-mätaren påslagen och uppdaterad går man säker, som avslöjandet nyligen om bluffforskningen rörande vaccination som orsak bakom autism visar.

Wikipedia-decenniet har varit intressant, men ack så ansträngande att alltid vara alert.

Mer läsning

Annons