Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ska trösta Skaparbyn?

/
  • Tysta dagar. Skaparbyn har hållit öppet trots allt. Men utan vävning. Garnerna ligger orörda.
  • Stilla liv. Marie Norlén-Smith har gjort ett försiktigt försök att väcka Skaparbyn med berättarkvällar i sommar. ”Jag vill se alla här. Alla!”, säger hon.
  • Kulturskymning. Det är alldeles tydligt att Skaparbyn behöver ny input. Förhoppningsvis har åtminstone ett första steg i rätt riktning tagits denna sommar.

– Sätt dig här och titta!
Marie Norlén-Smith pekar ut en röd Myran-inspirerad stol där jag ska slå mig ner.
Mellan mig och fönstret står arbetsredskapet som är Skaparbyns nav: vävstolen.

Annons

Och ja, det är onekligen en enastående vy. Mellan vävstolens trådar glittrar kvällssolen i Dalälven. Även om jag har svårt att se mig själv in action vid en vävstol, är det lätt att föreställa sig vilken fantastisk plats det här måste vara för den som är vävare. Vackert, avkopplande.

– Det här stället ska handla om skaparkraft och hantverk. Jag vill se alla här! Barn och pensionärer. Alla!

Det går inte att ta miste på Marie Norlén-Smiths entusiasm och engagemang i Skaparbyn. Och som medlem i Hedesundavävarna ligger förstås hantverket henne extra varmt om hjärtat.

Det är den vägen hon kommit till Skaparbyn, via Hedesundavävarna och förstås – i kontakt med Birger Forsberg. I hans kontaktnät finns även Stefan Öhrman, som tillsammans med Marie har hållit öppet hus i Skaparbyn hela sommaren, med styrelsens goda minne. Nu är de inne på sista veckan.

Men någon vävning har det inte blivit i sommar. Marie Norlén Smith visar mig garnerna, trådarna, växtfärg med ursprung Egypten. De ligger prydligt ihoprullade i sina korgar. Orörda. Inga barn som har gått lös på dem på ett tag. Det är förstås lite sorgligt.

Hur ska det egentligen bli med verksamheten på Skaparbyn, framöver?

Marie Norlén-Smith vet inte riktigt. Och hon vill absolut inte prata om de konflikter som har varit i styrelser och stiftelser (och som Arbetarbladet skrivit om tidigare, utan att riktigt lyckas bena ut vad som är vad).

– Jag vill att det här ska handla om det som faktiskt händer här, inte om sådana tråkigheter. Det är så många turer fram och tillbaka.

Jag tänker att en lösning på alla de problem som Skaparbyn och Hedesundavävarna tampats med (tillbaka på redaktionen får jag en pappersbunt i handen: ett ärende kring stiftelsens ekonomi som i dagarna behandlas i tingsrätten), ju borde vara förutsättning för att någon verksamhet överhuvudtaget ska kunna bedrivas här.

Men okej. Det är sensommarkväll och på Ön i Hedesunda känns byråkratin långt borta. Som förstagångsbesökare i Skaparbyn är jag omåttligt fascinerad av Erskines arkitektur. I ateljén doftar det nymålat och här har man haft morgonyoga hela sommaren. I ett av de tre logihusen klättrar jag nyfiket och rätt osäkert uppför trappan som är designad för att aktivera båda hjärnhalvorna (och inser att den aktiveringen inte direkt kommer naturligt för mig).

Det är en makalös plats, med makalösa byggnader och jag vet att det har frågats så många gånger tidigare i lokalpressen, fast jag gör det igen: hur kan allt det här bara ligga här – i Hedesunda! – utan att man tar det i anspråk mer än man gör?

Marie Norlén-Smith och Stefan Öhrman (mentalvårdare och meditationsguru) har gjort vad de kan för att dra sitt strå till stacken. Förutom att de varit på plats hela sommaren för att bara hålla öppet, har de också bedrivit programverksamhet. När jag kommer dit är det fredagskväll och dags för arrangemanget ”Kulturella rummet”.

Det är Maries berättarkvällar (Stefan har hållit i ”Musikmeditation” på torsdagar), och den här gången har sju besökare kommit för att lyssna och samtala kring rubriken ”Pandoras ask – fabler och vi människor”.

Samtalet styrs av Marie Norlén-Smiths fria associationer och spänner över ett sammelsurium av grekisk mytologi, djurens betydelser i fablernas värld och tankar om att den maskulina kraften i världen nått sin kulmen. En kvinna (också engagerad i Skaparbyn och Hedsundavävarna) läser grönsaksdikt av HC Andersen och mellan varven spelar Stefan musik ur datorn – ”Medicine Woman” heter stycket.

Jag gör mitt bästa för att få någon ordning på allt som avhandlas, se någon riktning eller idé. Men det är svårt. Samtalet mynnar ut i varning för kulturskymning – vad ska vi egentligen göra för att hålla folkbildningen levande, vilka kulturyttringar ska få finnas?

På vägen utanför drar mopeder förbi, och jag blir påmind om att det är fredagskväll i ”hålan”, här också, precis som på alla andra små ställen. Det är bara det att Hedesunda har något annat, helt unikt att erbjuda. Också.

Träet i Erskines magnifika hus får nya skiftningar när solnedgången kastar sitt sken över det. Fler borde se det, fler borde få komma hit och vistas i den här miljön. Allt annat är slöseri.

Sommarens verksamhet kan förhoppningsvis innebära ett första steg i den riktningen. Men det räcker inte. Det är alldeles tydligt att Skaparbyn behöver ny input, att fler saker händer här. Mer verksamhet, genast, och låt det bli seriöst och organiserat.

Det börjar skymma, te och smörgås dukas upp och samtalet kan fortgå ytterligare en stund. Det är för all del gemytligt. Men om det kan skingra någon kulturskymning är jag mer tveksam till.

Mer läsning

Annons