Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verkligheten är en god skola

/

Annons

Filmbranschen är en kontaktbransch. Den som inte är öppen för nya kontakter och inte underhåller sitt kontaktnät och låter det växa kvalitativt deformerar sin yrkesbana till en svårforcerad hinderbana. Min vän och mentor Gerhard Schmidt Henkel, professor i tysk litteratur vid universitetet i Saarland, rekommenderade min lilla bok ”Nicht wahr – Schweden durch eine deutsche Brille”, till sin vän, författ-aren Ludwig Harig, känd för sin språkliga experimentlust. Positiva kontakter utlöser för det mesta positiva reaktioner.

Ludwig Harig bjöd in mig till ett möte i Saarbrücken. Att skriva angelägna texter med ett mycket reducerat ordförråd gjorde honom nyfiken. Vid det besöket fick jag även kontakt med det regionala radio-och tv-bolaget Saarländischer Rundfunk.

När Saarländischer Rundfunk bestämde sig för att göra tv-program om de mest kända svenska författarna på 1970-talet i dåvarande förbundsrepubliken fick jag uppdraget att förbereda och ledsaga inspelningarna med Per Olov Enquist, Per Olof Sundman och Lars Gustafsson. Arbetet som inspelningsledare blev en viktig byggsten för mitt kommande filmarbete. Jag lärde mig vikten av noggranna förberedelser, av att inte lämna något åt slumpen, att alltid ha alternativa planer, att förvandla det svåra till det lätta, att informera de inblandade med enbart väsentliga fakta och detaljer, att utnyttja tiden maximalt, att vara punktlig, hövlig, lyssna och, när det behövs, fatta snabba beslut. Jag insåg betydelsen av att verkligen behärska filmarbetets tekniska komplexitet, och jag insåg att effektiva och lyckade inspelningar är resultat av effektiva och omsorgsfulla förberedelser.

Verkligheten är en god skola.

Jag tog emot det saarländska teamet en grå vinterdag på Arlanda: Regissören, fotografen, ljud- och ljusteknikern. Regissören i vargpäls och stövlar. De andra i mindre iögonfallande vinterkläder. På bagageutlämningens band silverlåda efter silverlåda.

Imponerande. Förföriskt.

Min iakttagelse: Film har en märklig aura av status och makt och märkvärdighet.

Min fråga: Måste det vara så?

Mitt svar: Nej!

Min lärdom: Filmarens yrkesskicklighet är en fantasifull hantverksskicklighet utan behov av extravaganser och uppblåsta ”kulturarbetar- beteenden”, fri från choser och bländverk, full av hängivenhet att få berätta en angelägen historia.

Mellan regissören och verkligheten står det tekniska teamet med all den utrustning och kompetens filmarbetet kräver. Vår vargpälsklädda regissör, en mycket ansedd och framgångsrik producent av kulturfilmer, var så förälskad i sina idéer och omsättningsplaner, att den mycket erfarna fotografen, den kompetenta ljudteknikern och den inte mindre kompetenta ljusteknikern förvandlades till lydiga teknik- nissar utan engagemang och spår av egen kreativitet. Regissören visste allt. De andra visste inget. Ett bra recept för maktutövning, dock ett mindre lyckat för en kreativ process, där egentligen allas kompetens är efterfrågad. Inspelningsledaren fick ytterligare en roll: att hålla stämningen uppe, att lyssna på klagomål, att vara länk i en yrkessituation med spända relationer. Han förfinade även den viktiga konsten att iaktta.

Inspelningsdagarna gick, regissören fortsatte att ”understimulera” sina medarbetare.

Men i de många intervjuerna kom hans kreativa JAG fram. Han var påläst, ställde bra frågor, visade omfattande litteraturkunskaper, hade tålamod, humor och charm, färdigheter och egenskaper som krävdes, särskilt i intervjuer med den monologiska kunskapsgiganten Lars Gustafsson.

Synd bara att regissören inte kunde para sin upp- enbara talang med färdigheten att kreativt leda ett team.

Den tyska publiken fick se tre välgjorda kulturprogram. Under vilka omständigheter de har kommit till är i seendets ögonblick utan betydelse.

Regissören gjorde därefter många fler omtalade kulturfilmer, blev professor i film och media och skriver flitigt om filmkonst och konkret poesi.

Efter denna tankeväckande men också lite skrämmande upplevelse var jag redo för min första egna dokumentärfilm. Jag erbjöd Saarländischer Rundfunk en kulturdokumentär om Stockholms nybyggda Kulturhus vid Sergels torg.

Idén accepterades och projektet var i gång. Nu skulle jag ju göra allting rätt. Räkna rätt, förbereda rätt, hitta rätt team, uppträda rätt, filma rätt, klippa rätt. Jag skulle helt enkelt undvika allt som kändes fel hos andra. Förmätenhet, kaxighet, nybörjarattityd, hög ambitionsnivå? Säkert en blandning av allt.

Jag hittade rätt fotograf: Åke Åstrand, en mycket erfaren dokumentär- och spelfilmsfotograf. Genom honom fick jag kontakt med ljudteknikern Ragge Samuelsson, ett ljud- och samarbetssnille. Jag förvisualiserade ”min film” om Kulturhuset med hjälp av uppklistrade små fotografier från en kontaktkarta och presenterade min ”stillfilm” för Åke och Ragge, som fick var sin kopia. Vi disku- terade, gjorde ändringar, de båda kände sig delaktiga och jag allt mer övertygad att filmarbetet är en kollektiv process under lyhörd ledning.

Filmen ska börja, som jag har lärt mig i via ett oändligt antal fackböcker om film, med ett anslag, ett intro till temat.

Vi är på en liten park nedanför Hornsgatan i Stockholm med blick över Riddarfjärden och Stadshuset. I bakgrunden de fem Höghusen vid Sergels torg med sina speglande glasytor. Vi filmar med Åkes 16 mm Arriflexkamera på reversalfilm, som är filmens ”diafilm”, alltså ett positivt original. Ragge rattar ljudet på sin Nagra, alla ljudteknikers kvalitetsbandspelare från Schweiz. Kameran är på stativ och glider (tiltar) långsamt upp ett granitblock för att sen överraska med utsikten över Riddarfjärden mot Höghusen.

I mitt förvisualiserade manus står: Musik från Jan Johansson ”Visa från Utanmyra”, långsam zoom till höghusen.

I speakertexten står: Det började med granit och fortsatte i glas…

Inspelningen tog en vecka. Det var starten på 35 år av vänskap och samarbete med Åke och Ragge. Båda har lärt mig oerhört mycket.

Jag flög till Saarbrücken med ett antal 10-minuters rullar reversalfilm och ljudtejp i bagaget. Filmen skulle klippas vid Saarländischer Rundfunk, inte av mig själv utan av en ”Cutterin”, en kvinnlig redigerare. Medan filmrullarna på förmiddagen framkallades och ljudtejperna överfördes till 16 mm perfoband, för att kunna hanteras i klippbordet tillsammans med filmrullarna, kunde jag bekanta redigeraren med min filmidé.

Efter lunch satte hon på sig vita tyghandskar och ”laddade” klippbordet. Filmen var ju som sagt positiva original, som måste hanteras ytterst varsamt.

Efter några dagar var min 15-minutersfilm skickligt monterad och överfördes till magnetband.

Nu återstod speakertagningen. Jag ville själv vara speaker.

I kontrollrummet togs jag emot av en hövlig, strikt och yrkesstolt Tonmeister (ljudchef) vars vita rock underströk den tekniska auktoriteten. Sen fördes jag till den gigantiska ljudstudion nedanför. Där skulle jag sitta, ensam vid det lilla bordet, framför den fina mikrofonen, med hörlurar på. Hjärtat dunkade. Ont i magen. Torr i munnen.

Märkligt… jag hade ju varit speaker i hundratals radioprogram förr… Men Tonmeistern jagade skräck i mig. Kanske var det läkarrocken… Efter några förhållnings-och procedurregler försvann han mot sitt kontrollrum, men dök snart upp i mina hörlurar:

”Herr Stöpfgeshoff… är Ni beredd…? Ni ser klockan…? Jag räknar in er…!” Han måste nog ha hört mitt svaga ”ja” ty snart hörde jag det pompösa: ” Dann fahren wir!” (”Då kör vi!”) Och vi körde i gång. Jag blev lite lugnare. Rösten stabiliserade sig. Några omtagningar. Sen var vi färdiga. I hörlurarna en mildare Tonmeister: ” Das sind wir fertig, schöner Text!”

Filmen hade titeln ”Kultur kontra Konsum” och inledde en serie filmer om svenska kulturföreteelser.

Dieter Stöpfgeshoff

Mer läsning

Annons