Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi kan inte bara gå hem och andas ut

/

"Jag tror att de flesta av oss som sitter där på Gävle teater blir varse att vi sitter mitt i verkligheten". Vår recensent Anna Jörgensdotter är djupt omskakad av "Vår klass".

Annons

Högerextrema vindar över Europa. Rasismen normaliseras. I Medelhavet drunknar varje år tusentals flyktingar. Isis mördar och våldtar i religionens namn. I Tadeusz Slobodzianeks tre timmar långa historielektion är det som att varje omänsklig handling, från då till nu, blir närvarande och upplyst.

Men platsen för pjäsen ”Vår klass” är Jedwabne i Polen. Navet den händelse 10 juli 1941 då byborna föser in sina judiska grannar i en lada och tänder på. Händelserna bärs av kroppar och röster, gestaltning och återberättande (i ett effektfullt växelspel). Varje person bär på alla sina åldrar.

Stroboskopen blinkar, plastglasen skramlar, ballonger smäller. I bakgrunden en dov, monoton ton. Teater Galeasen och de nio skådespelarna har dukat upp till klassfest.

Klassen består av ungefär hälften judar och hälften katoliker. Uppdelningen, som de inledningsvis bara kivas kring, ska komma att bli förgörande. Men först kommer drömmarna (om framtiden, om kärleken). Sedan kommer ryssarna, kommunismen. Sedan nationalsocialismen. Hammaren och skäran byts ut mot hakkors. Tvära politiska kast som trots ideologiska skillnader glider samman eftersom rädslan som finns inbakad i doktrinerna styr och splittrar - och dödar.

I början av pjäsen, och tiden, reser en av klasskamraterna till Amerika. Hans brev till vännerna (som han tror är desamma) länkar ihop föreställningen, och utgör en fruktansvärd kontrast i det att vardagligheten ter sig så naiv. Ord som ”Hur är ditt liv?” eller ”Jag tänker ofta på er alla” ekar hårt.

Skådespelarna riktar sig mot publiken. Johan Wahlstedst spattigt faderslängtande och skoningslösa Zygmunt, de till förvillelse lika Rysiek och Jakob, den ena katolik den andra jude (spelade av Michael Jonsson och Freddy Åsblom). Och så förstås Dora, ömsint och rasande spelad av Lina Englund, hon som har de största drömmarna och som livet straffar värst. Men förstås går det inte att säga så. Det finns inget öde, ingen förutbestämmelse, ingen Gud. Pjäsen riktar fokus mot den enskilda personens ansvar. Vad en är beredd att göra (eller inte göra) för att komma på säker sida. Till dess att maktpositioner och spelregler åter ändras, och offer blir bödel och vice versa. ”Jag sparkade inte”. ”Jag var ju tvungen att offra nån”. ”Var och en har sin bestämmelse”. ”Hur skulle jag kunna rädda alla?”.

De döda glider omkring på scenen som skuggor och narrar. Zocha, spelad av Lena Nilsson, med sin nervöst nedglidande handsväska, försöker städa i festlokalen men allting yr bara upp igen. Guldgirlangerna trasslar in sig kring benen. De traditonella visorna blir allt mer desperata, gälla och falska. De skarpa kontrasterna gör det mer outhärdligt, uthärdligt, overkligt, verkligt.

Klumpen i magen och halsen växer.

Jag tror att de flesta av oss som sitter där på Gävle teater blir varse att vi sitter mitt i verkligheten, det är inte bara föreställning, det räcker inte med det. Vi kan inte bara gå hem och andas ut.

Kritiker har skrivit om ”Vår klass” som en helvetesvandring, men det är absolut inget med Natalie Ringlers regi som vill förmörka eller provocera. Istället är det en rättfram och hjärtinnerlig uppmaning att minnas, att se det som en skyldighet mot kommande generationer att inte vända sig bort (från varandra och det gemensamma), och att lära om.

Och trots skakiga ben ut ur salongen: en märkligt envis känsla av hopp.

Mer läsning

Annons