Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wetterstrands gloria

/
  • POPULÄR. Miljöpartiets Maria Wetterstrand är den andra av valets partiledare att analyseras av kulturredaktionen, som har läst böcker om de två populäraste partiledarna i respektive block.
  • Marias Madicken.  Bilden av Miljöpartiets språkrör är av en ouppnåelig idol för medelklassen.

Två populära ledare, på varsin sida blockgränsen inför valet.

Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand personifierar den politik de företräder och är båda sällsynt populära.

Kulturredaktionen har läst böcker om och av dessa partiledare för att hitta politiken i personen.

Först ut var statsministern. Nu: Maria Wetterstrand.

Annons

En av den svenska litteraturens bästa skildringar av hur arbetarklass och medelklass möts, på varsin sida om staketet, är när Madicken från sitt uthustak på utflykt luras av arbetarsonen Abbe att kasta köttbullar i hans öppna mun.

Maria Wetterstrand berättar om sin beundran för Astrid Lindgren i Tonchi Percans bok om henne, ”Kronprinsessan”. I den jämförs hon med Madicken; hon är ”medelklass och vill andra väl, de som har det sämre. Madicken är osjälvisk, hon tror gott om människor. (…) Hon tar hand om de som har det sämre på ett icke nedlåtande sätt.”

Fredrik Reinfeldt – som jag skrev om i förra artikeln om valets populäraste partiledare – och Maria Wetterstrand slåss om samma grupp väljare, men appellerar till olika kynnen inom denna urbana medelklass.

Medan Reinfeldt lockar de välmående som vill må ännu bättre, tilltalar Maria Wetterstrand den skamsna Madicken-medelklassen som komposterar, cyklar och elsnålar sina samveten rena. Wetterstrands egen bok heter ”Den nya gröna vågen”, men det är inte en flytta-ut-på-landet-trend som hon är en del av. Hon lever samma liv som sina cityväljare.

Sitt liv använder hon, likt Reinfeldt, skickligt för att illustrera sin politik. I ”Den nya gröna vågen” får vi möta en Maria Wetterstrand som deläger vindkraftverk, sätter in bergvärme, får ekoleverans av mat hem till dörren, miljöpendlar, är med i en bilpool (hon vägrade ta körkort i väntan på miljöbilar), drar ner på köttkonsumtionen … ”Jag gillar vindkraftverk. De är lugnande på något vis med sina svepande vingar.” Vardagen blir politik och politiken vardag. Men hon blir aldrig en kompis att sopsortera med, mer en idol som för Madicken-medelklassen är ouppnåelig, ett ständigt dåligt samvete på axeln.

Som ung skrev hon krönikor för lokaltidningen hemma i Eskilstuna, och tonen har inte ändrats mycket sedan dess, en kontrollerad vrede över världens tillstånd, nu mer tyglad än när hon var med om en attack mot en Shell-mack i ungdomen. Likt Reinfeldt ser hon politiken nästan med en ingenjörs blick, tror på att problemen kan lösas med logik och rationella argument. På ett ”schyst” – hennes favoritord – sätt. Genom hela debattboken finns en frustration över att alla inte har sett samma sak som hon själv har sett.

Tonchi Percan liknar Maria Wetterstrand vid Obama, främst i hur hon kan fånga och övertyga en publik, men det finns också en likhet i integritet. Maria Wetterstrands personliga popularitetssiffror är paradoxala, för hon är inte en person som det är lätt att tycka om, hon vägrar att fjäska i en tid när det krävs leenden och dans med kossor av media. ”En politikens Garbo”, kallar Percan henne. Notoriskt privat, och inte ens när hon skriver om sig själv, sin man – framgångsrik miljöpartist i Finland – och sina barn är det med en närhetskänsla, mer med en känsla av att man har släppts in i ett laboratorium för miljöexperiment som exakt liknar hennes hem.

Med en präktig, Bamse-läsande image som Wetterstrands vädrar pressens rovdjur blod; att fälla Kronprinsessan Maria skulle vara den ultimata politiska skalpen. Det är en jakt som Percan beskriver i sin bok, där hon beskrivs som ”för bra för att vara sann”. En miljöpartistisk Toblerone, vad det nu skulle vara, skuggar ständigt hennes framgångar.

Är Maria Wetterstrand för idealistisk för en reell maktposition? frågar jag mig efter att ha läst böckerna om och av henne.

Hennes popularitet vilar mycket på att hon tycks sväva ovanför den politiska vardagen, att hon tillåter sig lyxen att ha ideal och inte brottas i leran med de andra. Idealen riskerar att bli som köttbullarna Abbe lurar Madicken på – men istället för Abbe är det Mona Sahlin som med öppen mun fångar in gåvorna från medelklassdottern i skyn. n

Mer läsning

Annons