Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wigert för in Norrlands avsides landskap i vår tid

/

Hans Wigert målar människor och sjöar, skogar, hyggen, myrar och timmerhus, ett slags rapporter från ett avsides land som människor numera brukar i marginalen.

Annons

Om man undantar kalhyggena. Men det viktigaste i Hans Wigerts version av detta välbekanta nordiska landskap, är nog hur det fångar människans möte med världen.

Hur det sker kan man nu ta del av på Hälsinglands museum i Hudiksvall.

Hans Wigert, född 1932 och uppvuxen i Djursholm(!), har fört Norrlandslandskapet in i vår tid – det som formades av konstnärer som Helmer Osslund, Eric Hallström, Kalle Hedberg och många andra och har därmed bidragit till att rädda detta måleri från att låsas in på museum. Från Hans Wigert sträcker sig landskapet till Karin Mamma Andersson och så vidare.

Staden finns inte. Gestalterna är djupt inne i denna mer ursprungliga värld. Det är i den världen ”Fågelskådaren” med sin skarpa blick kan spana efter tillvarons mening. Hans blick och profil påminner om en fågels. Det kan också vara ett porträtt av konstnären, vars viktigaste uppgift är att spana och syna.

När kvällssimmaren lutar huvudet mot vattenytan i ett simtag ser det ut som om han också lägger örat intill något och lyssnar. I vattnet under honom speglas en kvinnas ansikte. Kanske är speglingen i mannens minne. Han kan inte glömma henne.

Vatten har alltid spelat en viktig roll i Hans Wigerts måleri. Vi möter också ett foster, svävande i sitt vatten, som är en väl fungerande lösning skapad ur de resurser som finns och som isolerar, skyddar, dämpar… Samtidigt kan vi aldrig komma ifrån vår häpnad över hur barn kommer till. Fast livsfrågorna ständigt upprepas: födelse, kärlek, drömmar, sorg, smärta och död, kan vi aldrig ta dem för givna. Det är därifrån konsten kommer, musiken, dansen, dikten…

I ”Hyggeskant” står en handfull träd mot en öppen himmel med tumlande moln. Något pågår däruppe, starka krafter är i rörelse. Den mörka marken och lika orörlig som molnen är i farten. Kanske är det skapelsen som nuddar vid dig.

Det finns några målningar där Hans Wigert fördjupar sig i minnen. Där är den äldre kvinnan som tagit med sig pojken ut i björkskogen och de har slagit sig ned i en glänta. De sitter bara där och tar emot vad som kommer till dem.

I målningen intill (”Alfred”) står en äldre man vid hygget om kvällen. Det är som ett svagt ljus omger honom. Han tycks försjunken, kanske minns han någon, kanske är han ett minne hos någon annan. Han är ett av skapelsens vittnen.

Ekan i ”Efter åskregnet” ligger blank i ett till synes rentvättat landskap som en försäkran om att man kan sticka ut på sjön och återuppta livet, kanske inte återfödas men väl ta nya tag, pröva en annan kurs, medan hagelskuren i ett annat landskap biter fast betraktaren i ett möjligt skydd vid torpets vägg.

Bakom ”Lindströms torp” går himlen mot gulgrönt och fältet är också tvetydigt färgat som om minnet gulnat. Men byggnaderna ligger tydliga. Kanske är Lindström en granne, en av dessa vi ofta sett eller ser, välbekanta men okända i det mänskliga omgivande landskapet. Vem är Lindström? Vem var han?

Utan synbar ansträngning förenar Hans Wigert grannen Lindström med livsfrågorna, kanske för att han inte söker symboliken i det han ser. På det viset är han konkret. En fågelskådare är en fågelskådare och en grannes hus en grannes hus.

I ”Maraton” möter vi ett annat slags gestalt i skogen, en skulptur, ett av människans klassiska medel för att gestalta ideal. Men idealen är inte för evigt, de stympas likt denna gestalt av tidens gång och av omständigheterna. Men vi ser kanske också en bild av den åldrade kroppens nederlag efter ett långt livslopp.

I målningen intill, ”Madröm”, ligger en gestalt i en svepning på en träbrits och med en svart tulpan vid huvudet. Det är en lika mörk som definitiv slutpunkt, även om mannen fortfarande har ett öga öppet som för att till sist – med en fågelskådares blick – upptäcka den mest sällsynta arten – försoningen med allt detta.

Trots allt är landskapet det mest bestående. Man kan se målningen ”Landskap Grundsunda” både som utställningens upptakt och slutpunkt, det ångermanländska landskap där Hans Wigert tillbringat många somrar och fångat många bilder, en myllrande och svindlande skön bild av skapelsen.

Vi ska aldrig förstå. Det är kanske inte lätt att försonas med det ödet. Men vi får vara med i grannskapet. n

Mer läsning

Annons