Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yoo fick nästan taket att lyfta

/

Annons

Det finns gånger då en stående ovation mest känns som en artighet. Något som förväntas av publiken, inget som säger att framträdandet egentligen varit något helt utöver det vanliga. Så inte på fredagskvällen då den unga violinisten Esther Yoo fick publiken på fötter. Bländande teknik, inlevelse och närvaro. Allt fanns där. Och publiken fångades helt.

21-åriga Yoo har radat upp utmärkelser. För fem år sedan yngsta pristagaren någonsin i internationella Sibeliustävlingen, två år senare i The Queen Elisabeth Competition. Senast utsedd till BBC New Generation Artist. Född i USA, bor i Bryssel, turnerar runt hela världen. Senast i Sydamerika tillsammans med Vladimir Ashkenazy.

Brahms violinkonsert är en av de mest spelade. Inte så konstigt för det är ett underbart verk. Esther Yoo med sin Stradivarius från 1704 sjönk helt in i musiken. Växte ihop med det. Inget ytligt spel för gallerierna som man ibland kan se när allt ljus är på solisten. Tonen ibland grov, kraftig. Som i början av cadenzan. Inget försiktigt petande med stråken.

Adagiot med den långa oboestämman lättade upp och skapade ett sagoskimmer över musiken. Finalen sedan intensiv, rytmisk som lockande till dans. Temat nästan hypnotiskt.

Den här violinkonserten har framförts så många gånger av skickliga violinister att det är lätt att ett framträdande bara blir ett i raden. Men Esther Yoo skakade liv i stycket. Gjorde det till nytt. Och inte minst berörde hon djupt. Känslorna och tonerna kröp in under huden. Och det är inte illa.

Efter välförtjänt stående ovation ett extranummer, Paganinis caprice nr 2. Yoo imponerade lika mycket här. Styrka, teknik och känsla. Och gav svar på frågan om hur långt man kan nå med sitt lillfinger.

Esther Yoo var inte kvällens enda pristagare. Amerikanen Matthew Peterson inspirerades av texten i Jesaja 55:10-12 som slutar ”the mountains and hills vill burst into song before you, and all the trees of the field will clap their hands” och skrev ett verk som skimrar som den uppvaknande naturen. Berg som sjunger och träd som klappar sina händer. Naturens eko. Toner som inte vänder åter förrän de nått sitt mål. Stämmor som svarar varandra. Blåset som ett eko av stråkarna. Eller tvärtom. Bakom allt en pulserande, livgivande rytm.

Här finns eko av tonsättare som Glass och Reich, men bara svagt.

Matthew Peterson fick både juryns och publikens pris för sitt verk vid Uppsala tonsättartävling förra året. Mycket välförtjänt.

Efter dessa fullträffar kändes det lite konstigt med Brahms serenad nr 1 efter paus. Men 50 minuters serenad fungerade faktiskt. Lite som avkoppling efter intensiteten tidigare. Mycket utrymme för klarinetter, flöjter och fagotter. Ett muskulöst rondo som final. En fin avslutning på en stark säsong.

Mer läsning

Annons