Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturpolitisk lunta

/

Annons

Det är med stor kärlek i bröstet jag betraktar min morbrors grova arbetarhänder vända blad i bok efter bok vid köksbordet varje gång jag kommer hem.

Men det är med stor ångest jag skriver det här, tyngd av mitt sociala arv. Jag är ett arbetarklassbarn som fick gå på universitet för att jag bor i ett land där mina föräldrars ekonomiska ställning inte blev avgörande för mina framtidsutsikter. Det kan jag tacka den svenska staten för. Och det är även därför jag älskar staten. Det hat högern känner för staten har jag aldrig kunnat identifiera mig med, för jag vet att staten kan göra skillnad i en människas liv.

Den här texten skall handla om den kulturpolitiska utredningen. En lunta på närmare 900 sidor som avhandlats i medierna långt innan den presenterades. En lunta som är svår att närma sig. För kultur är fortfarande en vattendelare. Det är så vi i Sverige gör skillnad på folk och folk. På dem som räknas och dem som inte räknas. Den som säger något annat är en lögnare. Kulturen är därför lika ångestfylld som den är lustfylld, av det enkla skälet att kulturkonsumtion fortfarande är en klassfråga i Sverige.

Den socialdemokratiska regeringen hade ambitionen att göra finkulturen tillgänglig. Gratis inträden på våra statliga museer handlade exempelvis i mångt och mycket om just detta. Ett initiativ som blev en monumental framgång som gjorde våra museer till platser för andra än dem som lika gärna lägger sina pengar på ett museibesök som på en biobiljett. Besöksstatistiken talade sitt tydliga språk, precis som rapporterna där museerna själva vittnade om att de nu besöktes av fler än dem som med hög svansföring och nedärvd självklarhet närmar sig portarna. Men höga besökssiffror var något fult.

Man skall vara rik på kulturellt kapital. Det har den självsäkra överklassen och den neurotiska medelklassen bestämt, precis som de även bestämt vad som är fint och fult, god smak och dålig dito. Och arbetarklassen, den har valt två huvudvägar för att förhålla sig till de dekret som utgått från de bättre vetande; avståndstagande, eller ett livsprojekt med syfte att närma sig den så kallade kulturen, vissa med glädje och lätthet, andra med ångest och mindervärdeskomplex. Och glädjen och förnöjsamheten i ögonen på de arbetarklassbarn som blivit nyrika på kulturellt kapital går inte att ta miste på.

Det är därför svårt att inte vara ängslig. För det är svårt att bara öppna sina sinnen för kulturen i vilken form den än må komma när klassbakgrund gör sig gällande till och med när man tittar på en tavla eller lyssnar på musik. För ingen kan komma och säga något annat än att det finns en in i detalj utarbetad manual för vad vi borde känna och tycka när vi närmar oss kulturen. Varenda svensk tidning har en sektion som förklarar det för oss. Sektioner som till största del befolkas av den goda smakens främsta företrädare, vår medelklass. Det gör kulturen till något ångestladdat och långt ifrån okomplicerat och uteslutande livsbejakande och normförskjutande.

Mer läsning

Annons