Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kurt och jag

I år firar vi tio år, Kurt Wagner och jag.
Vi råkades första gången en kulen sommarnatt 1999 i Stockholm, vem kunde då ana att ljuv musik skulle uppstå redan vid första ögonkastet.

Annons

Låt gå att jag först förväxlade den gamle cowboyens mellanvästerndialekt med en annan hjälte – Peter Buck. Jag stannade till i tanken och såg runt ett hörn, Peter, här?

Men där satt Han, med truckerkeps och svartbågade glasögon och lät inte alls som på skiva.

Han skulle komma att agera förband till Vic Chesnutt, som gnällde i sin rullstol, och lycka var väl det om det inte vore för en stor fet karl som såg ut som Meatloaf. Han slängde ut mig. Ville väl ha Kurt för sig själv antar jag.

Andra gången våra vägar korsades var dagen efter Umeå Open 02.

Trött och bakfull tog jag mig från Västerbotten till Stockholm för en dejt på Södra Teatern.

Har man aldrig satt sin fot på Mosebackes vackraste plats får man bara skylla sig själv.

Jag inte bara satte min fot, utan lämnade kvar densamma tillsammans med händer, huvud och hjärta. Kurt såg på mig ett par gånger, troligen kände han sig lika trygg med att ha mig där som jag med honom.

Men inte visste jag då att det bästa från Nashvilles hesaste mattläggare fortfarande väntade runt hörnet. Vi som lärt oss älska de första fem underligt vridna countrysoul-skivorna, fick ett brutalt uppvaknande i och med ”Is a woman” (Merge, 2002), som var så lugn och fin och sövande att man inte visste om man fick lov att lyssna, eller om den skulle gå i bitar då. Scenen stod redo, sängen var bäddad, gruset krattat och kärringen var inskuffad i garderoben.

Då får kollektivet Lambchop (jag räknar till sjutton medlemmar denna gång) för sig att ge ut två skivor på samma gång, packade ihop med ett pappkonvolut. En så kallad dubbelskiva. ”Less is more” vet de inte vad det är de där tokiga amerikanarna.

Men så (nu böjar vi närma oss resans mål), för två år sedan kom så mästerverket (trodde de flesta) ”Damaged”(Merge, 2006). Om möjligt ännu lugnare än "Is a Woman". Ännu vackrare. Ännu fler musikanter. En skiva som hyllades av förståsigpåare med all rätt.

Nu 2008 sitter jag här igen med ett leende på läpparna som Krusty aldrig kommit i närheten av. Malmö. Göteborg. Stockholm. Tre gånger Lambchop från och med den tjugonde november. Och till råga på allt är deras nya skiva, OH (Ohio) (CitySlang 2008) ytterligare ett snäpp närmre perfektion. Kurt Wagner har aldrig varit så här bra. Och snart ska jag få träffa min älskade Kurt hela tiden.

Jag räknar kallt med att kärleken består.

Övrigt att värma sig med:

Cd – Ryan Adams & The Cardinals ”Cardinology” (Lost Highway 2008)

Jag vet att en gång avfärdade honom som en medioker sprätt och han har gjort ett antal makabert mediokra skivor sedan han kraschade Whiskeytown. Men i sina ljusa stunder är killen ett geni och i år är han fruktansvärt mycket bättre än alla andra. Tro inget annat.

Bok – Tim Davys ”Lanceheim” (Albert Bonnier 2008)

Tror aldrig jag längtat så mycket efter en uppföljare som denna gång. Pseudonymen Tim Davys skapade i sin debutroman Amberville (AB 2008) ett samhälle befolkat av mjukdjursgangsters. Nu är vi i en annan del av staden, men skräcken lever kvar. Enda minuset måste vara avsaknaden av de gulliga illustrationerna som fanns i första boken. Hoppas det bara är mitt förhandsexemplar som busar, annars har Albert Bonnier tabbat sig rejält. Sjukt bra bok är det hur som helst.

Mer läsning

Annons