Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvällens behållning var dirigenten!

Annons

stötte jag nog på en av de charmigaste (inte räknat Ticciati då) gästdirigenter jag sett i Gevaliasalen. Och jag har sett en del. Andrew Manze gav sig den på att vi skulle förstå tankarna bakom kvällens verk och berättade engagerat och med humor hur verken kommit till, och varför de anses som ofullbordade. Hur många dirigenter har bemödat sig om det? Lägg därtill en uttrycksfull dirigering och ett makalöst samarbete med musikerna. Och att musikerna gillade Manze gick inte att ta miste på, de tackade honom efter konserten med en fanfar!

Bachs fuga Contrapunctus XVIII ur "Die Kunst der Fuge" spelades precis som Bach skrev den, men med orkestrering av Manze själv. Det tredje temat är kanske mest känt, eftersom det består av tonerna B-A-C-H. Det nästan hördes att Manze har en förkärlek för den här tidens musik. Det fanns så mycket kärlek och respekt för kompositören i orkestreringen, och övergångarna mellan stämmorna var otroligt mjuka.

ansågs väl ofullbordad av den anledningen att partituret innehöll flera tomma sidor, men orsaken är nog hellre att där det var tomma sidor skulle tidigare nedskrivet repeteras. Det intressanta med den här konserten är att soloviolinen rör sig mest i de nedre registren, vilket inte tillhör vanligheterna. Framför allt i den första satsen gav det extra tyngd åt den tragiska, dystra tonen.

Tale Olsson var dock en liten besvikelse. Det råder ingen tvekan om att hon är en mycket duktig violinist, men jag såg ingen inlevelse, eller teknik som imponerade. Något bättre i andra satsen, mer nyanserat - långsammare tempi passade hennes spel, men flera orena toner drog ner betyget ändå. Nej, varken solist eller verk gjorde intryck på mig.

om att Schubert hade en skiss på sats 3 samt tog sats 4 till musik i Rosamunda från sin ofullbordade konsert är ju onekligen intressant. Och att vi fick höra dessa två satser innan de "äkta" i symfonin var verkligen ett annorlunda framförande. Däremot var det svårt att avgöra om de passade in i det hela, även om tonarterna är i "rätt" ordning, men idén är ju kul. För min del har alltid första satsen varit favoriten, med det ljuvliga temat som skiftar mellan stämmorna, och orkestern gjorde mig inte besviken.

Emellertid, kvällens behållning var dirigenten!