Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kvinnan bakom alla

Hon har sjungit bakom Lisa Nilsson, Carola, Sarah Dawn Finer, Robyn, Titiyo, Darin, Ulf Lundell, Orup, Tommy Körberg, Patrik Isaksson och Peter Jöback, bara för att nämna några.

Hon har ingått i Melodifestivalens huskör i många år men även medverkat i tv-galor, som Världens Barn, Idrottsgalan och Idol. 2004 körade hon bakom Lena Philipsson i Eurovision Song Contest. Britta Bergström har uppträtt i Kina, Japan, Sydafrika, Sydamerika, USA och hela Europa.

Britta Bergström är uppvuxen i Gävle, närmare bestämt Strömsbro. När hon var sju år började hon sjunga i Strömsbros kyrkokör. Och på den vägen är det. När hon gick samhällsvetenskaplig linje på Vasaskolan började hon sjunga pop och rock på fritiden.
– Jag sjöng och körade i flera olika band samtidigt: General Belgrano, Twang och några till. Jag spelade bland annat i samma band som Rickard Olsson. Jag sprang runt i Sjömanskyrkan bland alla replokaler där. Det var hektiskt men roligt, minns Britta och skrattar.

Skrattet är ständigt närvarande. När vi ska ta bilderna på Stortorget i Gävle spexar hon framför kameran. Hon slår sig ned på en av bänkarna och plockar upp en tom ölflaska som någon ”glömt”:

– Ja, schå här gick de för Britta 20 år schenare.

Sedan kommer garvet igen. Det kan låta uttjatat, men hon sprudlar, inte på ett fnissigt sätt. Hon ger intrycket av att vara rak och ärlig. Och när hon berättar att hennes förebild är Sanne Salomonsen, är likheten slående. Ja fasen, kattögonen, det blonda håret och den lite hesa rösten.

1992 flyttade Britta till Stockholm för att utbilda sig till lärare. I samma veva blev hon bakgrundssångare till Jennifer Brown.

– Jag kom i kontakt med musiker och skivbolag genom amerikanen Brad Johnson. Han var en kille som ordnade sommarfester på Dollhouze i Gävle. Han tog kontakt med mig när jag flyttade till Stockholm, han plockade med mig i olika husband och jag fick träffa både artister och musiker. Jag, Dilba och Jennifer Brown körade tillsammans i ett Uppsalaband. Senare när Jennifer Brown gjorde solokarriär, körade jag och Dilba åt henne.

• Men du fortsatte plugga?
– Jag körde musiken och pluggandet parallellt.

• Varför vill du inte kliva fram och bli soloartist?
– Jag upptäckte ganska snabbt att jag trivdes bäst med att köra. Som soloartist utsätts du för den yttersta granskningen. När jag körar får jag göra många olika jobb men jag behöver inte tänka karriärsinriktat.

• Du är flitigt engagerad, hur har du lyckats så bra med det?
– Jag har kanske kvaliteter som uppskattas: Jag är noggrann, kommer alltid väl förberedd och tar jobbet på allvar. Det lönar sig. Det är ofta kapellmästare som ringer in ett gäng musiker inför olika produktioner, har man jobbat med dem tidigare är chansen stor att man får jobbet. Men jag är medveten om att jag är ganska ”lyxig” att ha med. Jag sjunger bara, spelar inget instrument. I dag vill man helst att musikerna ska kunna allt, både spela och sjunga. Det är väl likadant inom alla yrken när det är lågkonjunktur. Jag har börjat använda tamburin och andra enklare instrument.

• Brukar du glänsa på karaokebarer?
– Inte längre, haha. Men när karaoken var ny jobbade jag som reseledare i Alperna, och då glänste jag. Jag sjöng i Gävle också på Fenix och gick vidare i karaoke-SM för 20 år sedan.

• Hur ofta är du i Gävle?
– Jag har barndomsvänner kvar som jag hälsar på ibland. Syrran bor i Stockholm. Pappa dog när jag var 14 och mamma träffade några år senare en ny bra man och flyttade till Frankrike, så jag har ingen släkt kvar i Gävle.

• Hur har din pappas död påverkat dig?
– Inte så mycket som 14-åring. Självklart var jag ledsen men jag hade mamma som starkt stöd. Hon var bara 40 år, hon stod där med hus och två tonåringar. Pappas död har drabbat mig senare i livet, jag har svår separationsångest. Jag är rädd för att bli lämnad och svårt för att bryta upp.

• Hur fungerar det med ditt jobb som innebär en mängd uppbrott?
– Det har varit jättejobbigt. Turnélivet innebär att man lever intensivt ihop i några månader och kommer varandra nära, nästan som en familj. Det blir en slags posttraumatisk depression varje gång man måste skiljas åt. Men jag har blivit bättre på att hantera det.

Trots att hon har många spelningar, jobbar hon deltid som vikarie på Skarpnäckskolan i Stockholm. Det har hon gjort sedan 1996.

– Jag skulle aldrig vilja jobba som lärare på heltid. Jag gillar den här blandningen som jag har nu, det är perfekt. De har förståelse för att jag sticker iväg på turné några månader om året. Barnen tycker att det är roligt att se mig på tv ibland.

• Skriver du egna låtar?
– Nej, men jag skriver egna texter till andra låtar.

• Hur var det att spela in ”Så mycket bättre”?
– Vi var på Gotland en vecka, men det var mycket förarbete i Stockholm där arrangemangen gjordes. Petter var så nervös, han visste inte vad han skulle göra av de andras låtar eftersom han inte sjunger, men han lämnade över till en producent som gjorde färdiga produktioner. Det gjorde även September.

Musikerna fick sitta tysta i ett hörn under inspelningen medan artisterna åt och pratade. Vi gjorde en låt i timmen, ibland satt man nästan och somnade till.

– Det var jobbigt, faktiskt. Jag ringde hem till Janne och hulkade ”jag vill hem, jag är på arbetsläger på Gotland”.

Janne Fjellström är Brittas stora kärlek som hon träffade för tre år sedan genom gemensamma vänner.

– Jag bor i Stockholm och han i Luleå. Vi träffas några gånger i månaden och pratar med varandra varje dag.

• Hur fungerar det?
– Det funkar men vi skulle förstås vilja få mer tid tillsammans. Han driver ett klädföretag som gör vinterkläder åt barn. Jag försöker flytta mig uppåt. Det svåraste blir att skiljas från alla vännerna i Stockholm. Jag har lagt ut jobbförfrågningar på nätet och har pratat med en musiklärare där uppe. Jag vill lära ut sång och starta en stor kör. Det skulle också vara kul att starta en drop in-studio, där vem som helst kan komma in, välja bakgrundsmusik och spela in en låt.

Tillsammans med Kerstin Ryhed Lundin har Britta dessutom en sång- och pianoduo. De har de senaste fem åren stått för middagsunderhållningen på Hamburger Börs i samband med REA-showerna. De gör även körslag och uppträder på företagsfester.
– Det är ganska tidig pensionsålder för bakgrundssångare. Jag håller på så länge jag får jobberbjudanden men Kerstin och jag har lite annat på gång som vi kan ägna oss åt när erbjudanden slutar komma.

• Vad gör dig förbannad?
– När vi gjorde ABBA-show visade det sig att musikerna tjänade mycket mer än oss tre som var i kören. De flesta musiker är män och jag är ofta ensam tjej. Då blev jag förbannad och hotade med att kliva av. Tårarna sprutade vid förhandlingen: ”Vad har ni för egentligen för syn på oss som körar?” Vi fick upp gaget. Sådana saker triggar mig, rättvist ska det vara.

– Sommarkrysset gav oss också ett riktigt skambud. Man kan välja att tacka nej, vilket jag också gjorde. Musikergager är för låga. Löneutvecklingen finns inte, jag tjänar sämre i dag än för tio år sedan. Det är jobbigt att veta att man är utbytbar, det finns alltid någon som ställer upp och gör jobbet gratis.

• Vad tycker du om Idol?
– Det är en chans för unga att göra solokarriär. Om jag hade varit ung hade jag säkert sökt dit. Jag skulle kunna plocka ut tio personer ur min telefonbok som skulle gå till finalen direkt men de skulle aldrig söka för de passar inte i Idol- mallen. Jag tycker att Idol borde ta en paus, de har dammsugit landet på unga talanger. De borde i stället ordna ett Idol för personer över 35. Där finns massor av talang.