Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kvinnor och vinteräpplen

Annons

Nästan ingen har trasmattor längre. Riktiga trasmattor kunde berätta om flera generationers liv. Arbetsbyxan, finblusen, ett förkläde, uttjänta lakan – det som blivit fult och nött vävdes in som minnen i något nytt.

Ett annat lika gammaldags och sparsamt ord är vinteräpple. Höstens sura frukt virades in i tidningspapper, gömdes i lådor på vinden och fick ljuvlig sötma till jul.

Josefine Sundström, känd som tv-programledare, har döpt sin debutroman till ”Vinteräpplen”. Den handlar om att något dåligt trots allt kan bli gott till slut. En helvetes uppväxt i fattigt mörker. Ovett, misshandel och arbete morgon till kväll.

Det är en delvis självbiografisk släkthistoria som författaren låter återuppstå. Från tider när man hade trasmattor. De följde med från stugorna till det moderna samhällets bländande nya förortslägenheter. Kanske inte så konstigt att jag associerar hennes roman till dessa hemmens praktiska minnesvävar. Till nytta om de så var gjorda på enbart sorgligt svarta trasor.

Romanens huvudperson Mari är yngst i en familj som bor i ett litet torp på en ö utanför finska Kaskö. Hon utnyttjas som hushållsslav och hålls för enfaldig. Manssamhällets förtryck råder även om pappan har försvunnit för länge sen.

Berättelsen om Mari börjar 1938, när hon är tio år. Men nästa generation efter henne kommer också att drabbas av samma förbannelse. Att vara den som är tyst och blir slagen. Låter sig trampas på. Som en matta.

I en ramhandling skildras småbarnsmamman Tova, hur hon i en actionfylld sekvens flyr från sin alkoholiserade, våldsamma make, sommaren 1972.

”Vinteräpplen” hinner bära fram många sammansatta människoöden. Den luktar skurvatten, hav och blåbärsris. Den är ett brett stycke 1900-talshistoria ur köksperspektiv. Kvinnors villkor och mekanismerna bakom kvinnomisshandel synliggörs utan programförklaring från kvinnojouren.

Jag misstänker att titeln också är avsedd att föra tankarna till Moa Martinssons klassiker ”Kvinnor och äppelträd”. Ja, gärna det. Det är alls ingen opassande referens när det gäller debutanten Josefine Sundströms rättframt enkla men klara och starka roman.