Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvoten? Och vem tar UD?

/
  • VEM ÄR LÖNSAM? Snart är en kvarts miljon svenskar över 80 år och en del av dem kräver en värdig vård. Vem ger den? Urban Ahlin låter som en frontsoldat, Maria Wetterstrand låter klokare. Är Mona Sahlin skakad?

Annons

Hur gör vi med alla som inte fyller kvoten? De ej 100-procentiga? Eller; är du en 110-procentare? Orkar du inte mer än 50 procent? Vem tror du då vill ha dig? Sex av tio arbetsgivare tackar nej till de icke helt friska. Hårda bud. Men du är inte ensam, den här krisen slår ut sådär 100 000 från arbetsmarknaden, de kommer aldrig tillbaka. Ett alternativ till livslångt utanförskap, eller åratal av sjukskrivning, kan vara kvotering. Lönebidrag till arbetsgivare som anställer 50-procentiga, kan det vara nåt?

Högerregeringen vill pressa ut de sjuka på arbetsmarknaden, utan en tanke på att de sjukskrivna faktiskt är sjuka. Men tänk om fack och arbetsgivare tillsammans försökte skapa jobb som anpassas till de som bara når 50-procent?

Frågor och siffror presenterades på ett av alla seminarier under kongressen; Jobben först – men hur? Nästa år är vi tillbaka i 30-talets siffror, 11–12 procent arbetslösa, det är över en halv miljon jävligt enskilda individer. De sitter fast i en kris som vi inte ens sett början till slutet på, kanske vi reser oss igen först sådär 2013, 2014. Fyra–fem år till av arbetslöshet kring eller över 10 procent, med en regering som i dag inte ens ser problemen. Ännu mindre har en politik för att lösa ens en del av krisen. Det som händer i dag får konsekvenser i minst tio, kanske ända upp till 40 år. Redan nu ser vi konturerna av en framtid där fler och fler tvingas ställa sig i kö utanför socialen.

Värst är det i små kommuner, med många små företag. Gnosjö, själva sinnebilden av flitiga småföretagare, kan ses som exempel; där har kostnaderna för socialbidragen ökat med 80 procent på tre år.

Regeringen, den kommande, måste göra en massiv satsning på utbildning, både för betygslösa ungdomar och 50-åriga arbetslösa. I stället för att hoppas på fler jobb i den lågavlönade tjänstesektorn, pigor och trädgårdsskötare, som bara flyttar pengar mellan ännu fler lågavlönade, måste bygga ut offentliga sektorn. Jag läser en lätt patetisk artikel på en skvallersajt där Tomas Tobé, moderat från Gävle, försvarar den politik som så totalt har misslyckats. Han sitter fast i skattesänkningar som krislösare. Men där ute står en halv miljon, de kan inte ha fel.

En politik för framtiden skanderade högerpolitikerna före valet, i dag ser de inte längre än till årsskiftet eller så. Den offentliga sektorn rustas ner i stället för att ges möjligheter att möta behoven.

Ett exempel: I dag har vi en halv miljon 80-plussare, snart är de 750 000. De nöjer sig inte med hjälp att byta blöja eller eskort till toaletten, de vill ha en värdig vård till sista andetaget. Till det behövs personal. De kostar.

Men ett enda gott ord om krisen; den blir nyliberalismens fall.

Sent i går försvarar Urban Ahlin det svenska kriget i Afghanistan; soldaterna dödar för en god sak, flickor i skolan. Där kan Sverige bidra. Olyckligt nog dör civila, barn och kvinnor. Men talibanerna, dessa religiösa fanatiker och mänskliga monster, måste trängas tillbaka eller utrotas för att Afghanistan ska få fred. Så sade redan de brittiska kolonisatörerna, då var talibanerna bara nationalister, och sedan den sovjetiska imperialismen. Båda kastades ut. Ahlin kunde resonera kring Afghanistans historia och vad som är möjligt för att hjälpa folket, inte den av USA handplockade elit som placerats i Kabul. Men Ahlin är låter, eller lät, som en frustande frontsoldat. Inte en invändning mot regeringens krig. Och han lovar att blogga från UD, som Carl Bildt.

Jag har tröttnat på Ahlin och föreslår därför en helt annan utrikesminister i den rödgröna regeringen. En politiker som lyser starkt, har integritet, charm, är kunnig och befriande tydlig. Maria Wetterstrand.

En dag på kongressen. Kaffe, ost och skinka. En tv-skärm i fonden, där talar delegaterna ivrigt. Omröstning, och Mona Sahlin brukar vinna. Var är våra lokala delegater? Lunch. De små datorerna i pressrummet blinkar till och begåvade analyser sänds iväg till redaktionerna. Högerredaktörerna är nedlåtande kritiska, de få vänsterskribenterna ser några ljus i partiledarens dystra siffror. Håll humöret uppe! Mer kaffe. Var god återta era platser! Ett seminarium? Vad gör du i kväll? (Stupar i säng, efter en öl och subventionerad måltid). När kommer de stora, avgörande frågorna upp? Vinner Mona, eller förlorar Mona? Är hon skakad av det låga förtroendet? Är det där Göran Persson?

750 000 80-plussare? Räkna med mig där. Jag nöjer mig inte med PRO-bingo, dragspel, dagsutflykter till Mariehamn eller en mystisk resa till Sundborn. Jag kräver ett fullvärdigt liv, ända in i kaklet. En sup till lunch, och en hundvalp när jag fyller 70. Det är livet.

Mer läsning

Annons