Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läkaren som skriver ut dioxin

Annons

En barnläkare som sliter hårt för att släppa loss ett gift som kan leda till beteendestörningar, påverka hjärnan, nervsystemet , immunförsvaret, fortplantningsförmågan och orsaka cancer; klarar den doktorn läkaretikens gränsvärden?
Läkare skall ju bota, inte orsaka eller ta strid för gifter som kan leda till svåra eller dödliga sjukdomar.

Och barnläkare, som kanske möter sin patient i ett ännu skyddande hölje, tänker framåt; den blivande mamman skall äta nyttigt för barnets skull. Inte dioxin.
Men Anders W Jonsson tänker inte så. Han ställer upp på giftets sida. Det skapar jobb.

Och strömming är gott, särskilt den sura. En svenska klassiker, om än något lokalt begränsad. Och den feta laxen fångad i det fria havet är en läckerhet.
Skulle vi, den förenade högerns riksdagsmän (och jag som läkare) vilja förbjuda detta fiske och ta jobbet från de kustnära yrkesfiskarna? Cancer? Svajigt hormonsystem? Fortplantningsförmågan? Klorakne? Jobben först.

Jonsson lovade att kämpa för den goda saken, trots motstånd från Bryssel. Byråkraterna förstår oss inte, var budskapet som sändes iväg. Förbud mot dioxinströmming!? Ett övergrepp. Vi äter vår strömming, för att vi alltid gjort det. Och lax till jul. Det är svenskt.
Ministern instämde. Det goda bordet bör rymma också den fisk som EU inte tillåter på EU:s övriga bord. Men vill svenskarna äta dioxinströmming, så varsågod. Eskil Erlandsson gläds åt närhetsprincipen, den fungerar ju. Sverige fick ju sitt undantag.

Och Anders W Jonsson, barnläkaren, är förtjust. Han lobbade hårt för giftet, och vann. Den som inte vill äta strömming eller cancerframkallande lax kan ju låta bli. Här finns inget tvång, bara högerns fina valfrihet. Välj själv, dioxin eller inte. Enkelt.

Över några helsidor i lokaltidningarna tackar Gävlefisk för stödet. Fiskets yrkesmän kan andas ut, efter plågsam ovisshet. Jonssons insats kan inte övervärderas, och ministern är en fin kar. Det handlar ju om våra jobb, och vi är väl några hundra. Vi säljer dioxin med gott samvete, men ät inte för mycket och för ofta. Man vet ju aldrig, forskningen kan ha rätt. Vem vill ha cancer, eller beteenderubbningar?

Fiskarna går ändå att förstå, det handlat ju om traditioner, och försörjning. Men doktor Jonsson?
Den som fyllt 50, eller 60 kan ändå äta så mycket han eller hon vill av våra lokala delikatesser. Cancer tar ju 20 år på sig, och det går väl att leva med.

Men dioxin i fläskfilén? Otänkbart. I tonfisken? Förbud. Sushin? För rått. Torsken? Den fångas ju i västerhavet. Dioxin i barnmat? Mjölk? Smör? Bröd? Potatis? Pasta?

Varför barnläkare Jonsson engagerar sig så hårt för dioxinfisket är inte lätt att förstå, han borde väl stå på den andra sidan? Folkhälsans och barnens.
Men Jonsson var lika inblandad i de nya, hjärtlösa sjukreglerna, där var han en av alla högerns ideologer som skrev ut paragraferna. Han poängterade just detta. Sin egen insats.

En läkare som dömer svårt sjuka till arbete, om så liggande eller sittande? Jag förstår inte.
Till sist. Också Lars Beckman, moderat riksdagsledamot, är nöjd med dioxinundantaget. Jobblinjen gäller, alldeles oavsett konsekvenserna för den enskilde. Det här handlar om principer och Beckman daltar inte med sina.

Mer läsning

Annons