Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läktarnas manliga ritualer

/

Annons

Oroliga blickar på Saik-läktaren; falla eller inte falla? På isen hård kamp för att segra (eller inte förlora), på läktaren höll några män hårt i räcket för att inte rasa omkull. Hög promille, låg balans. I andra halvlek viss oreda i trappan i en hög där ingen förmådde resa sig. De hjälptes upp av några med bättre balans. För några korta ögonblick lämnades de diskreta portföljerna.

När Zeke avgjorde knappt någon reaktion. Men ingen spydde i alla fall.

Öl och brännvin. Så ser förspelet, mellanakter och after match ut på arenorna. Före finalen flödande öl och vin på den Uppsalakrog supportrarna valt ut. Kom alla iväg till matchen?

Vingliga på Läkerolen snubblar in i bänkraderna, långt efter nedsläpp. I Sandviken upprördhet efter portföljförbudet i Göransson, på Strömvallen inhägnad servering till utvalda.

Att alkoholinspektörerna är intresserade är väl självklart.

Brännvinet, eller lankigt öl, är en förutsättning för att bedriva elitidrott. Utan alkohol svår ekonomisk kris i Brynäs, och andra lag i de högre divisionerna. Så ser det ut. Fulla åskådare, ofta inblandade i bråk, har blivit en naturlig del av idrottsupplevelsen. De smälter in.

På Studenternas i söndags hård kontroll vid insläppen, men på läktaren supportrar, som jag vagt kände igen, som drack direkt ur buteljen.

Några plockade fram småflaskor ur fickornas djup, lyckliga över att ha smugglat portionerna förbi vakterna. En härlig stund av varm manlig gemenskap. I halvlek kö till ölkranarna. Senare, mitt i matchen, kö till toaletterna.

Den där upplevelsen, att supa sig full i baren, har aldrig lockat. Vad är meningen? Kan det vara den gamla vanliga, blåögda alkoholromantiken? En förhöjd upplevelse? Dimmig i så fall.

Men det går inte att moralisera, den tiden är förbi. Och ingen bryr sig. När alkoholinspektören gjorde sitt jobb pekades hon ut som korrupt.

Därför mest vemod över allt supande, och lätt bedrövelse över att elitidrotten har gjort sig svårt beroende av alkoholen.

Att sätta ut fler vakter är bra, men kontrollen ändå relativ. Ingen arrangör, eller klubbdirektör, sågar ju av den gren han, eller hon, klamrar sig fast vid.

Så det är det eländiga företagsklimatet, igen? Förstelnade sossar som inte begriper företagandets hårda villkor. (Varje nyetablering kräver skattemiljoner). Betong i kommunhuset, och lomhörda politiker som inte förstår. Gävle skämmer ut sig, som alltid. Allt går igen. Det är ofta Blanks fel.

Jag läser av den värste kverulanten, moderat så klart; hur reagerar han? Med ryggmärgen. Men ändå en vag reservation; Electroengine verkar inte vara så solitt, det finns revor i den upprördhetens teater ägarna spelar upp. Inget är glasklart.

Det fladdrar till i gallerierna när de två tar sats från djupet av sin väldiga besvikelse. Lurade, bedragna och svikna. De har därför vänt sig till kronofogden för att få ut pengar de inte har. En aning patetiskt. Eller rent bondfångeri. Går det att ta de två på allvar?

Samma upprördhet i Hofors; omöjligt driva fria företag om man inte får sparka vem man vill, när som helst. Och Arbetsdomstolen, som korrigerade tingsrättens obegripliga dom, är bara ett dåligt skämt.

Nu flyttar Electroengine verksamheten, kanske till en kommun som vågar uppmuntra och backa upp verkligt fria företag. Vem bjuder högst?

Till sist. Och efter Gaddafi? Finns det någon plan? Nej. Vad säger FN? Inget. En sak är ändå säker; de multinationella oljebolagens direktörer är resklara.

Mer läsning

Annons