Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Länsstyrelsens björnförvaltning är osäker"

Annons

Länsstyrelsens Naturvårdsenhet intar en mycket oansvarig och osäker förvaltning av länets björnstam som nu riskerar att minska. En strategi somt går emot Länsstyrelsens och Viltförvaltningsdelegationens beslut att stabilisera björnstammen kring 530 individer, som är den senaste uppskattningen av antalet björnar i länet.

På några få år har jakttilldelningen ökat mer än åttafaldigt, eller från sex björnar 2001 till nu en tilldelning på hela 50 björnar som får fällas vid årets björnjakt. I jämförelse med förra året ökar tilldelningen med hela 25 procent, uppenbarligen efter ihärdiga påtryckningar från jaktligt intresse!

Att öka jakten i den här omfattningen på en så jaktkänsligt art som björn är ingen ansvarsfull förvaltningsstrategi eftersom effekterna av jakt ses först efter flera år. Dessutom är beslutsunderlaget över antalet björnar mycket osäkert och grundar sig huvudsakligen på spillningsinventeringar utförda så långt tillbaka i tiden som 2001, då det beräknades finnas cirka 260 björnar i länet. Därefter har inga nya kvalitetssäkrade inventeringar utförts, utan tillväxtberäkningar grundar sig huvudsakligen på den så kallade “björnobsen” som jägarna gör under första älgjaktsveckan.

Utifrån naturvårdens uppfattning är det inte självklart att björnobservationer ur kvalitetssäkerhetssynpunkt är ett lämpligt verktyg för att bedöma björnstammens fortsatta utveckling. Det kan finnas en risk för överskattningar och påverkanseffekter genom vetskapen att inventeringsmetoden så tydligt är kopplad mot tilldelad jaktkvot.
I dessa beräkningar finns dessutom ett stort osäkerhetsintervall motsvarande plus/minus 200 björnar enligt senaste uppskattningen från 2008. Det kunde då ha funnits 530 björnar, eller till och med 730, men det kunde lika gärna vara 330 björnar. Ur dessa mycket osäkra bedömningsintervall borde man kunna förvänta sig en mer försiktig hållning från Länsstyrelsen, speciellt som tilldelningen ökat kraftigt (157 björnar) sedan senaste beräkningen.

Med anledning av denna osäkerhet finns det skäl att peka på de anmärkningsvärda skillnader som föreligger mellan björnutvecklingen i Dalarna och Gävleborg. Visserligen förelåg inledningsvis vissa skillnader i avskjutning mellan länen, men det förefaller orimligt att Gävleborg haft en årlig tillväxttakt motsvarande cirka 10 procent enligt ”björnobsen”, medan populationen i Dalarna uppges ha nolltillväxt sedan inventeringen 2001. Än märkligare blir det vid jämförelsen med Västerbotten, som har en närmast identisk utgångspunkt som Gävleborg avseende antal björnar vid spillningsinventeringen, men färre antal fällda björnar under perioden. Trots detta har Västerbotten en nolltillväxt utifrån de björnobservationer som gjorts.
Något är uppenbarligen galet och det och en ny spillningsinventering är ett måste som alla inblandade parter efterlyser och har efterlyst sedan flera år, men pengar har hittills saknats. I avvaktan på resultatet från en ny inventering hade det varit rimligt att länsstyrelsen intagit en större försiktighet och stabiliserat tilldelningen vid en lägre nivå för att därmed utröna de långsiktiga konsekvenserna av jakten.
Länsstyrelsen har det fulla ansvaret för björnförvaltningen och där ingår bland annat kvalitetssäkrade inventeringar. Det är hög tid att man nu tar ansvaret och får till en upprepad spillningsinventering och inte hela tiden gömmer sig bakom skälet att man inte får ekonomiska resurser från centrala myndigheter.

I en ansvarsfull förvaltning hade man kunnat förvänta sig att Länsstyrelsens Naturvårdsenhet också sneglat på situationen under andra halvan av 1800 talet då det fälldes i snitt bara 15 björnar årligen i länet. Visserligen på en stam som enligt beräkningar var betydligt mindre, men det historiska facit talar sitt tydliga språk. Björnen försvann i det närmaste från länet vid inledningen av 1900 talet.
Det går snabbt att skjuta sönder en björnstam, men det tar lång tid att bygga upp den igen. Det visar historien.

Anders Ekholm
Naturvårdens representant i länets Viltförvaltningsdelegation

Mer läsning

Annons