Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lassgård vinner tungviktsmatchen

Arenan är det bistert vackra norrbottniska landskapet.

Föreställningen är två fnysande tjurar som hetsas mot varandra. Rolf Lassgård och Peter Stormare.

Kjell Sundvall gör en ångande tungviktsmatch av sin uppföljare till succén ”Jägarna”.
Lassgårds buttra stockholmspolis med maktbefogenheter från huvudstaden, Stormares despotiska bypatriark – förutbestämd att stupa inför ny kriminalteknik, det vill säga det moderna samhället. Lika tjuriga båda två.
Det blir ett mäktigt möte.
Så vad händer i skogarna? En ung kvinna har försvunnit, bilen hittas blodig. Lassgårds polis återvänder motvilligt och än en gång till hembygden för att jaga den jägare som misstänks vara mördare. Han välkomnas av ortskollegan (Peter Stormare), tillika jaktledare och som det ska visa sig hemmatyrann.
Stormares rollfigur är visserligen grov med något vekt i botten, en motsvarighet till Lennart Jähkels oförglömliga skönsjungande bondlurk. Men nu finns inga liknande inslag som tar den nya filmen till en annan dimension; den här gången förekommer operasång illustrativt nog bara på cd.
”Jägarna 2” saknar det stora ödesmättade. När Sundvall försöker sig på att berätta familjedrama istället för att producera högoktanig thriller blir det inte riktigt samma explosiva effekt.
Och egentligen, på det sätt som berättelsen gestaltas, kunde den lika gärna föreställa enbart en envig mellan återuppståndna machodinosaurier. Filmens kvinnoroller är försumbara. En ligger som dött slakt i myren, en annan är misshandelsoffer, den tredje är en kriminaltekniker som får agera hjälpreda men inte begåvas med minsta personlighet – där slösas Lo Kauppis begåvning gruvligen bort.
I ”Jägarna 2” lyckas Kjell Sundvalls stå stadigt på benen men inte att överträffa sig själv.
Skådespelarmatchen vinns av Lassgård på poäng. Hollywoodstörda Stormare spelar tidvis över. Som Gävlebo är jag möjligen partisk.
Men tyngst ändå är timmer-bilarna som dånande jagar förbi på norrlandsrakorna. Filmens bakgrundsbild av Sverige skapar åtminstone en stickande oro man får lov att bära med sig.