Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Last night DJ Lelle saved my life

Häromdagen träffade jag en gubbjävel. Han hade kunnat vara en alldeles vanlig om än rätt dryg äldre man. Men det var något i min relativt unga kvinnogestalt som provocerade honom så till den milda grad att han kände sig tvungen att vara riktigt jävlig och dum i huvudet.

Annons

Han ville sätta sig på mig, platta till ordentligt. Gubbjäveln gjorde mig väldigt arg. Jag gick inte till direkt motangrepp, åtminstone inte något som motsvarande hans angrepp.

Men olika hämndmetoder snurrade i skallen, händerna var knutna av ilska. Så kom det sig att jag kort därefter hamnade på ett dansgolv som regerades av en DJ som hette Lelle (även han en något äldre man, för övrigt, men det har inget med historien att göra). Och så hände det där magiska igen.

När jag var liten fantiserade jag alltid om att ställa mig på bänken och sjunga ut när nån inte var snäll. Dans funkar lika bra. Man dansar ut gubben ur kroppen, liksom. Hejdå gubben. Hej svetten och glädjen. Skit i vad herr DJ spelar, och att man känner sig jävligt med som önskar en fem år gammal låt som Beyoncés och Jay Z:s ”Crazy in love”. Det funkar ändå. Aretha Franklin, Madonna och Cher får duga och duger alldeles utmärkt när gubbar ska dansas ut.

För ganska många år sedan krossades mitt hjärta. Det krossades så att det liksom försvann. Försvinnandet var tillfälligt, men det visste jag ju inte då. Jag kunde inte grina.

Jag gick runt och glodde tomt på världen, säker på att den inte fanns på riktigt längre.

Då var det en vän som fångade in mig och satte mig i en fåtölj bara en meter från sin stereo, och så satte hon igång. Hon började med Joni Mitchells Blue, och sedan betade hon av sorglig skiva efter sorglig skiva. Tillslut föll tårarna, och jag är evigt tacksam. Om vännen inte tagit hjälp av musiken den där gången hade jag kanske fortfarande gått runt utan hjärta. Och det hade ju varit outsägligt dumt.

I år är 30-årsfester väldigt inne. Lika helrätt som spetsklänningar och god självkänsla. Jag var på en. Den var väldigt rätt. Folk var snygga och glada. Grejen var att jag kände mig fel. Det var inte festens fel, det var dagens fel.

Men tänk vad bra det kan bli när musiken dyker upp. 30-åringen fick en hel konsert med sina favoritlåtar med bland andra Hidden Cameras och Joy Division till sin ära. Och jag kunde stå och bli lite rörd och bara njuta och jag behövde inte tänka på nåt annat än musiken. Efteråt kunde man prata med folk om konserten. Och sedan fick vi dansa oron ur kroppen.

Nu har jag köpt en ny t-shirt. Jag har redan blivit hånad för den, men det skiter jag i. Den är ljusblå med texten ”Last night a DJ saved my life” över bröstet.

Mer läsning

Annons