Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt denna bok glöda i bokhyllan!

Klösbrädorna har Ebba Witt-Brattström sparat till sist i boken om 70-talet. Då brukade feminister inleda med att peka på schablonartade kvinnor i litteraturen. Mäns böcker blev utmärkta klösbrädor för kvinnorna att vässa klorna på, skriver Ebba Witt-Brattström. Det fanns väldigt mycket kvinnohat, kolporterat som manlig visdom, skrev Germaine Greer i "Den kvinnliga eunucken" 1971.

Annons

Ebba Witt-Brattström vässar klorna först vid beskrivningen av bakslaget 1979. Några män startar en språkfilosofisk rörelse som ser författaren som en textmaskin utan privata erfarenheter och lojaliteter, en som gör konstruktioner hellre än samhällsanalys. Kritikerna Anders Olssons, Tom Hedlunds, Gellerfeldts och Delblancs svartmålning av 70-talet gled sedan rakt in i litteraturhistorieböckerna.

Chefsideologen i KRIS var hennes numera ex-make Horace Engdahl. Han ville 1980 skicka läsarna på omskolning, så att de fick lära sig läsa text och inte litterära protokoll. Henrik Tikkanen skrev liksom Engdahl aforismer. Witt-Brattström följer Märta Tikkanen och kallar aforismen den feges konst ”eftersom den genom sin pregnans och sitt korta format hindrar den flott formulerade insikten att fästa som verklig erfarenhet. Därför leder aforistiken sällan till personlig utveckling utan snarare till stagnation.”

Mest handlar boken ändå om tidens starka författarskap. När Kristina Sandberg fått Augustpriset passar det att påminna om (akademikritiska) Kerstin Ekmans beskrivningar av kvinnoarbete i Katrineholm, där den moderna kvinnan vantrivs mitt i modernitetsprojektet. På Ekmans halvsida i en litteraturhandbok framhåller Ingemar Algulin realismen och en levande socialhistoria. Han ser inte den underliggande vreden.

Fil. dr. Ann Steiner menar att sjuttiotalsrealismen skiljs från traditionell realism genom de djupa kunskaperna och att dokumentära inslag är avstamp för en polemisk historieskrivning. Witt-Brattström tillägger att Kerstin Ekman visar den manliga sexualitetens rovdrift på unga kvinnor. Där finns även äckel och förtvivlan inför sexradikalismens krav på ständigt tillgängliga sexobjekt.

Sexualbrottsutredningen föreslog 1976 att incest och blottning skulle tillåtas och våldtäkt dömas mildare. En halv miljon kvinnor stoppade ändringarna. Vem minns detta? Inte jag.

Men jag minns när Kerstin Thorvalls "Det mest förbjudna kom". Ebba Witt-Brattström citerar en kritikers utbrott om egocentrisk jagdiarré. Ingemar Björkstén erkände sitt ointresse för hur en kvinna kring de 50 upplever sig själv. Men Thorvall idealiserade varken sig själv eller sina kvinnogestalter, påminns vi om. Bokens Anna ser sexberoende som en drog.

Ni minns säkert Maja Ekelöfs rapport från en skurhink, men vem minns Marit Paulsens porträtt av slitna arbetarkvinnor som vill ta sitt modersansvar – Maria Bergom Larsson tyckte att hon hemföll till borgerlig feminism.

Ebba Witt-Brattström, som 1975 sågade Ulla Isaksson, tar henne nu till nåder. I beskrivningen av moderlighet som en mänsklig kvalitet hos alla, finns redan drömmen om att stå i bredd med mannen.

Att stå i bredd är Märta Tikkanens dröm. Witt-Brattströms läsning av paret Tikkanens offentliga så kallade kärlekskrig förvånar mig. Deras noga redovisade kvinnliga respektive manliga ståndpunkter är en skatt i den svenska litteraturen, skriver hon. För mig handlade det om alkoholism och medberoende och barn som offras i ett spel av passion, egoism och underkastelse. Jag kunde som 30-åring inte fatta varför hon stannade.

Kanske skulle kapitlet blivit annorlunda, skrivet några år senare? Witt-Brattström imponeras, liksom den tidens manliga kritiker, av Henrik Tikkanen, som ”med exceptionellt mod” rannsakade sig som make (men makan skrev att han bara kom med fyndiga formuleringar och lögner).

I "Babel" fick vi se att den svenske kulturmannen i stället skrev en sentimental låttext om frihet som öppnar sig.

Ja, ett tag på 70-talet hoppades vi verkligen på männen, tog det för självklart att stå i bredd. Jag radikaliserades genom Ekelöf, Paulsson och Lidman. Men Inger Alfvén lät jag mig skrämmas bort från, nu vill jag ge henne en chans liksom Ulla Isaksson. "Stå i bredd" kommer att stå och glöda i min bokhylla så länge jag lever.