Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt oss vara hardcore tillsammans

En analys som utförts vid senaste månadens hårdare musikaliska tillställningar tyder på att Gävleborgs mangelpublik för närvarande delas av en generationsklyfta.

Annons

Det rör sig om oss födda på tiden då cd-formatet var nytt och häftigt kontra nittiotalisterna som laddade ned sin första Metallica-platta via Napster.

Främst är det glappet mellan det äldre gardets hardcorefanatiker och den nya generationen mosh-pit-ninjor som besvärar. Vid senaste besöket på anrika Kungen i Sandviken rapporterade personalen att några ynglingar hörts säga: ”hoppas att det arrangeras mer hardcorespelningar, det är bara en massa punk här och på Intakto”. Uttalandet får en att lägga pannan i djupa veck och fundera över var längs vägen det hela gått snett. En närmare titt på dagens populariserade hardcorescen avslöjar omsider snabbt hur det kommer sig att dagens gymnasieelever inte får ett jämnt resultat när de adderar de bägge genrebegreppen.

Att emo ursprungligen är en förkortning för emotional hardcore vilket i sin tur är en tämligen högljudd och icke-kommersiell förgrening av punken är ett faktum som vare sig skivbolag eller band tar till vara på. Snarare än att visa på ett djupare arv marknadsförs nya akter som just något nytt och eget. Det handlar om att bygga upp ett varumärke riktat till en ung målgrupp som ännu inte har krogåldern inne.

Det melodiösa, refrängstarka soundet med inslag av attackriff och skriksång såväl som pop-nynnande presenteras som ”deras egen musik” och förknippas vid varje tillfälle med märkeskläder och andra sponsorer som köpt in sig för att utgöra en del av den nya subkulturen. I denna finns det inget affärsmässigt intresse av att dra linjer till en tradition av antikommersialism och politiskt engagemang. Därmed faller självklara band som Black Flag, Minor Threat och Negative Approach omedelbart bort ur den musikaliska dieten. Även akter som Earth Crisis, med direkt koppling till den metalcore som utgör halva scenen i dagsläget, och originalemo som Rites Of Spring förefaller vara okända namn bland de kids som för närvarande laddar upp inför giget med Chemical Vocation, herbrightskies och Adept på Musikhuset den 18 april.

Avsaknaden av skivbutiker resulterar i musikdistributörernas ökade fokus om att gå direkt till målgrupper via subkultursriktade internetcommunitys. Idag kommer musiken till publiken oftare än att lyssnare aktivt söker upp den. I och med detta hoppas mycket av rotandet i rå musikhistoria över, och smaken ändras även därefter. Vad är då problemet? Jo, folk som valt inkörsportar från motsatt håll, men ändock in på samma väg, går inte på varandras spelningar. Färre publikdeltagare innebär mindre intäkter, mindre engagemang, mindre gig och i slutändan ett utarmande av en scen som skulle kunna vara betydligt starkare.

Vi är bortskämda med fantastiskt drivna och pålitliga arrangörsgrupper i dessa krokar. Såväl Intakto som Kungen bedriver sina verksamheter utan att någon tjänar en spänn, och inte är de trångsynta heller. Ni som känner att det aldrig arrangeras spelningar med band för er, gå till nämnda föreningar och berätta vad ni vill ha. Eller ännu bättre, gå med i arrangörsgrupperna och boka favoriterna själv! Ju tuffare grejer ni drar hit desto mer övertygade kommer grindcorefetischisterna och kängälskarna bli gällande er ungdomliga goda smak. Ju mer vi får hänga med er desto brutalare stycken modern historia kan vi pracka på er, och inom sinom tid kan vi alla mosha tillsammans och vråla refrängen i ”Firestorm” – som en enda stor dysfunktionell familj.

Mer läsning

Annons