Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robert Sundberg: Mitt liv som värnpliktig

Försvaret

Annons

När jag gjorde värnplikten, vid ingenjörtrupperna, i mitten av 80-talet var det 40 000 andra som gjorde det per år. Alla var män. Möjlighet för kvinnor att göra frivillig värnplikt hade nyss införts, i flygvapnet och enstaka truppslag i armén, men i liten omfattning.

40 000 är tolv gånger fler än de drygt 3 000 per år som gör värnplikt nu. Om försvarsberedningens förslag blir verklighet kommer 8 000 göra värnplikt per år 2025. Det blir ändå bara en femtedel jämfört med på 80-talet.

Vid ett ingenjörregemente fanns flera kompanier, fyra eller fem. Det fanns tre ingenjörregementen i Sverige, utöver Boden i Södertälje och Eksjö. Varje regemente hade 500 värnpliktiga per år. Totalt motsvarande de halva antalet alla värnpliktiga i dag.

Ett kompani hade broterränglastbilar och lade ut pontonbroar över vattendrag (älvar). Över dem kunde fordon upp till stridsvagns vikt köra.

Ett annat kompani byggde balkbroar, minerade, röjde minor och en del annat. Allmänna ingenjörer, alling, kallades de och var i manskap största kompaniet.

Ytterligare ett kompani var stab- och tross, med kokgrupp, samband, drivmedels- respektive ammunitionsdepåer och en del till. Och så fanns maskinkompaniet, det jag var på. Det hade tre delar, plutoner, med lastbilar på samtliga.

I en av plutonerna var det hjullastare och bandtraktorer, förflyttade på lastbilssläp. I en var det transportlastbilar och mekaniker. I en var det dumprar, grävskopor och de tyngsta hjullastarna.

Svenska soldater med kamouflagemålning under en försvarsövning 2017. Foto: Jonas Ekströmer / TT.

Maskinkompaniet skulle bygga vägar, huvudsyssla under sommarhalvåret, men även vintertid. Och då ingick även snöröjning, vägplogning och en del annat.

Under utbildningstiden lärde man sig först gröntjänst: skytte, förläggningsbygge, stridsvärnsgrävning, patrullering, vakttjänst och en mängd mer saker.

De flesta hade AK 4 som vapen, för skytte med kaliber 7,62 millimeter i diameter på kulan. Dess magasin hade 20 patroner. Kompaniet allings soldater hade detta vapen.

På maskinkompaniet hade man kulsprutepistol, kpist, som personligt vapen med kulkaliber 9 millimeter. Dess magasin hade 36 patroner. Kpisten var kort och lämplig att ha då man skulle vara i fordonshytter. Apropå personliga grejer kallades kokkärlet för snuskburk och träskidorna för vita blixten.

Under utbildningstiden fanns något som hette armévision som sände ganska nya filmer om kvällarna. TV-utbudet var ju begränsat med bara två kanaler.

Några filmer med militärt tema gick denna tid. En var Clint Eastwoodfilmen Heartbreak Ridge. Clintan spelar i den underofficer som utbildar soldater.

Vid ett tillfälle hoppar han fram bakom egna soldaterna när de är ute och springer i grupp. Han skjuter i luften med en AK 47, Kalasjnikov. Soldaterna överraskas. Clintan säger: "Kom ihåg detta för det är ljudet av fiendens vapen." På ett sätt gällde det även för oss i Sverige.

Jag hade längsta värnpliktstiden, 15 månader. Vi som hade det blev till slut officerare och var kvar fem månader efter att de övriga slutat, muckat som det kallas.

Den tiden var uppdelad på två månader skolpluton och tre kadettskola. Under tiden på skolplutonen fick vi lära oss skjuta kulspruta, ksp 58. Den har ammunitionen i långa band. Dess kulor hade samma kaliber som AK 4, 7,62 millimeter. Efter cirka 200 skott är pipan så varm att den måste bytas ut, till reservpipan, och svalna.

Granatgeväret Carl Gustaf fick vi också lära oss. 84 millimeter är kalibern (diametern) på dess projektiler.

På sommaren var det kadettskola. Utbildning med lektioner och övningar fick bedrivas av oss då med de nyinryckta värnpliktiga. Det var sommarens första halva. Under den andra var det olika utbildningar man själv genomgick.

I dem fick man lära sig en del om militär taktik och strategi i händelse av krig. Det handlade bland annat om planera för att spränga diverse objekt. Fienden kallades Stormakt Röd och kom från öster. Det var fråga om att eventuellt spränga sådant som vägar. Fördröjningsstrid kallas det.

80-talets folkförsvar hade en stor uppslutning och var just ett folkligt försvar. Sådant kan vara viktigt, ja avgörande. Och något som Stormakt Röd, även i dag, kan ha svårt att matcha.

Förhoppningen var att vinna tid. Kanske kunde det då neutrala och alliansfria Sverige erhålla hjälp utifrån. Stormakt Blå i väster hade rimligen intresse av att inte Stormakt Röd lade under sig det svenska landområdet.

För några år sedan talade dåvarande ÖB Sverker Göranson om ett enveckasförsvar. Sverige skulle bara klara av att försvara landet så länge. Det har också talats om att landet bara kan försvaras på ett fåtal ställen.

Försvaret i norr skulle nog kunna klara att försvara välbefästa Boden en vecka och ytterligare en tid. Även om det var en del av Lasse Åbergs Repmånadfilm över 80-talets försvarsmakt och värnplikt var den utbildning som gavs, och det till väldigt många om än nästan bara män, gedigen och mångsidig.

Sådant som försvarsvilja kan vara något abstrakt men ändå viktigt. Försvarsberedningens rapport, och dess presentation tisdag 14 maj, tenderade att vara detaljrik och debatten efteråt handlade om anslagsnivå.

80-talets folkförsvar hade en stor uppslutning och var just ett folkligt försvar. Sådant kan vara viktigt, ja avgörande. Och något som Stormakt Röd, även i dag, kan ha svårt att matcha.

Annons