Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borgerliga vänsterns död

/
  • Kunde samarbeta. De tidigare partiledarna Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) hade kunnat regera Sverige tillsammans efter ­valet 1994. Nu blev det inte så. Att dagens borgerliga ledare skulle föra sådana tankegångar i offentligheten i dag är otänkbart, ­menar dagens ledarskribent.

Liberalerna samverkade för 100 år sedan med Socialdemokraterna i kampen för lika och allmän rösträtt. De två koalitionsregerade 1917 till 1920.

Annons

Under 20-talet, till 1932, rådde minoritetsparlamentarism. Olika regeringar regerade, fastän de saknade majoritet. De gjorde upp med andra partier.

Oftast regerade liberalerna, som var delade i två partier. Ofta samarbetade de med Socialdemokraterna. Ett tag, i mitten av 20-talet, regerade S i minoritet och gjorde upp med främst de liberala partierna.

1932 fick S en valframgång. Partiet bildade regering. Det gjorde upp med Bondeförbundet i det som kallades kohandeln. Efter valet 1936 bildade de två partierna majoritetsregering. Den breddades 1939 efter krigsutbrottet till en samlingsregering med även Folkpartiet och Högerpartiet.

På 50-talet återuppstod koalitionsregerandet mellan S och Bondeförbundet, som bytte namn till Centerpartiet.

70-talet var en tid av hård blockpolitik. Men S-regeringen efter valet 1973 gjorde upp med borgerliga vänstern, Folkpartiet och Centerpartiet, om den ekonomiska politiken.

På 80-talet rådde också blockpolitik. Ändå skedde uppgörelser mellan S och borgerlig vänster. Några exempel är en skattereform 1981 mellan S, FP och C, och 1989 mellan S och C om en ekonomisk åtstramning. 1990 började ett nytt decennium, men dess sista år hade förhandlingar om en skattereform inletts. Den slutfördes 1990 mellan S och FP.

Poängen med historieskrivningen är att påminna om att en borgerlig vänster alltid funnits och att den, trots hård blockpolitik, träffat uppgörelser i stora frågor med Socialdemokraterna. Detta både då partiet regerat och varit i opposition.

Bengt Westerberg (FP) blev partiledare 1983. I valet 1985 mer än fördubblades hans parti, till 14,2 procent. Westerberg var borgerlig statsministerkandidat 1988, men valet gick inte bra.

Inför valet 1991 skrev han och FP sig ihop med Carl Bildts M om ett regeringsprogram, Ny start för Sverige. Det kom att utgöra grunden för den politik som den borgerliga fyrpartiregeringen förde från hösten 1991. Den saknade majoritet i riksdagen. Den var beroende av att Ny Demokrati inte röstade emot dess förslag, med S och V.

Hösten 1992, under försvaret av kronans fasta växelkurs, samarbetade fyrpartiregeringen med S om en stor uppgörelse. Kronan föll ändå på senhösten.

Under 1993 och 1994 förde Westerberg en debatt om en möjlig koalition mellan S och FP efter valet 1994. Han var då departemenstchef för det i budget största departementet och vice statsminister.

Att en ledande (borgerlig) regeringsföreträdare funderar högt om att bilda regering med det ledande oppositionspartiet vore otänkbart i dag. Det är synd.

Westerberg i början av 90-talet var intellektuellt hederlig. Han hade en prioriteringsordning. I första hand en borgerlig regering. Om det inte är möjligt är andrahandsalternativet en regering över blockgränsen, i hans fall mellan FP och S.

En variant av Westerbergs andrahandsalternativ blev realitet under den mandatperiod som följde efter valet 1994: ett samarbete mellan S och C. Det var ännu ett exempel på samverkan mellan borgerlig vänster och S.

Sannolikheten är liten att de borgerliga får majoritet efter valet 2014. Och samarbetet mellan de tre rödgröna partierna har upphört. Att Sverigedemokraterna blir kvar i riksdagen, på runt fem procent, antyder de flesta mätningar.

Mycket talar för att sannolikheten är störst för en S-regering i minoritet efter valet 2014. S under Stefan Löfven verkar vara ointresserat av att regera med V. MP vill regera med S, men kan inte tänka sig stödja en S-ledd regering om de inte får vara med i den.

Om V stödjer en S+MP-minoritetsregering är oklart, men troligen inte. Det är därmed upp till bevis för de borgerliga partierna att redovisa vad deras andrahandsalternativ är i regeringsfrågan.

Är de, om S ökar och alliansen minskar, beredda att släppa fram en S-minoritetsregering genom att lägga ned rösterna i omröstningen om statsminister?

Är dagens borgerliga partiledare intellektuellt hederliga likt Bengt Westerberg var?

Robert Sundberg

Mer läsning

Annons