Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är dags att sluta käbbla nu

Annons

Inte heller Stefan Löfven lyckades forma ett regeringsunderlag som skulle kunna tolereras av riksdagen. Under måndagen kastade han in handduken. För den här gången.

Inte heller Stefan Löfven har lyckats skapa ett underlag för en regering som kan tolereras av riksdagen. Foto Henrik Montgomery / TT

Spektaklet kallat försök att bilda regering har pågått i 51 dagar nu. Det är inte ett styrkebesked rörande svensk politik. I grunden borde det hela vara enkelt, de rödgröna är större än de borgerliga partierna tillsammans, såvida dessa inte räknar in Sverigedemokraterna som en del av alliansen. Därmed borde man enligt alla rimliga demokratiska principer också släppa fram en S-ledd regering. Det näst mest rimliga alternativet är att Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med Centern och Liberalerna.

För även om situationen är låst är den inte omöjlig att lösa. Inte heller var den omöjlig att förutse.

Men partierna är inte intresserade av att lösa regeringsfrågan, det är uppenbart. Positionerna är fortsatt låsta, och i delar handlar det hela om ett spel för galleriet. För Centern och Liberalerna har egentligen inget annat rimlig alternativ till hands än att släppa fram en rödgrön regering eller ingå i en sådan om de skall kunna hedra löftet till väljarna om att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Att lämna alliansen skulle naturligtvis vara smärtsamt för Liberalerna och Centern. De skulle därmed begrava alliansen för gott. Men några andra alternativ står inte tillbuds för Centern och Liberalerna. Inte om Sverige ska få en regering som inte är beroende av Sverigedemokraterna.

Det politiska spelet som nu rullas upp kommer, ju mer det hela dra ut på tiden, göra det enklare för Centern och Liberalerna att motivera för sina väljare varför man lämna alliansen. Det borde man också göra för demokratins skull. Alliansen bildades under en tid då Sverigedemokraterna fortfarande inte satt i riksdagen. Att hålla fast vid en konstruktion för vilken villkoren förändrats i grunden gör bara en idiot. Att Kristersson vill bli statsminister, av allt att döma till och med till priset av att på allvar ge Sverigedemokraterna inflytande över svensk politik, står sedan länge klart. Moderaterna är till och med är beredda att lägga en budget så att Sverigedemokraterna kan rösta fram den i riksdagen för att på denna väg förenkla för Kristersson att bli statsminister.

Eftersom det är ett i allra högsta grad tänkbart scenario ökar nu pressen på riksdagens demokratiska och politiskt anständiga partier att agera för landets bästa. Det kommer innebära smärtsamma uppoffringar för samtliga inblandade. Ingen vill egentligen ha en regering bestående av Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern exempelvis. I förlängningen riskerar det innebära risk för mindre av den välfärdspolitik Sverige behöver för att kunna bygga bort klyftor mellan stad och land, fattig och rik.

Men vad alternativet är vet vi, och för den svenska samlade vänstern borde det vara långt mycket viktigare att hålla borta Sverigedemokraterna från makten, än att vägra kompromissa med Liberalerna och Centern på områden som exempelvis näringslivets behov av viss flexibilitet.

Politik handlar om att vilja, men trots allt också om att välja, även när valet kan vara mycket smärtsamt att göra.

I landets kommuner visar Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna att man är beredda att samarbeta och gör det redan.

Det borde inte heller vara en omöjlighet på riksplanet.

Särskilt inte när alternativet är att ge Sverigedemokraterna inflytande över migrationspolitik, kvinnors rätt till abort och andra områden på vilka de vill styra Sverige i en auktoritär, patriarkal riktning.

Och det enda sättet att frånta Sverigedemokraterna makten, är genom att forma en regering ledd av Socialdemokraterna som Centern och Liberalerna antingen tolererar, eller sitter i.

Mer läsning

Annons