Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Den sociala optimismen hos Per Anders Fogelström

NÄR SAMHÄLLET GICK ATT FÖRÄNDRA (1)

Annons

Varifrån kommer optimismen? Jag har funderat mycket på den frågan genom alla år: Den där känslan av att saker och ting går att förändra. Att det inte är hopplöst. Ofta har jag då återvänt till Per Anders Fogelströms svar på och resonemang kring den frågan.

På sätt och vis är det ju vad hans Stadensvit handlar om: Att det är möjligt att göra livet och samhället bättre, trots att utgångsläget ser dåligt ut och trots att människor inte är några politiska hjältar.

På sätt och vis är det ju vad hans Stadensvit handlar om: Att det är möjligt att göra livet och samhället bättre, trots att utgångsläget ser dåligt ut och trots att människor inte är några politiska hjältar.

Ser man det rent litterärt så är den där fogelströmska optimismen ganska överraskande. På fyrtiotalet när Fogelström blir litterärt medveten och på allvar börjar skriva är det rätt mycket den pessimistiska fyrtiotalismen som slår an ackordet.

Han gjorde ju sitt eget försök i den genren: diktsamlingen orons giriga händer. Den ville han i efterhand inte riktigt veta av. Jag minns att när Författarförbundet delade ut pris för debutverk – något som hette Katapultpriset - så brukade vi bjuda in äldre författare för att berätta om sina debutverk.

Per Anders Fogelström, författare.  Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX

Men Fogelström ville inte alls prata om den där diktsamlingen. Han vägrade. Jag har inte haft tillgång nu till den där diktsamlingen. Men läser man upp titlarna på dikterna i den låter det så långt bort man komma från samhällsoptimism; listan formar sig till en förtvivlad fyrtiotalistisk dikt:

Overklig är morgonen

Rummet som är mitt enda liv

I eget garn

Jag är clownen

Den gamla hästens såriga huvud

Att fylla alla tomma skal

Allt finns i vagnen det var en gång

Där våldtar mig min oro

Solen lyser över landets kaos

Skoningslöst låter jag stympa

Präglar utan att kunna finna någon bank

Frimärkshandlarens efterlämnade maka

Min vän hade ett leende

Nattens är en gammal trasa

Molnens villebråd flyr med glasklara hånskratt

Detta meningslösa tidsfördriv

Men handen drog sig förskräckt undan

Gallret som var jag

Varför skulle inte tvivla

Fogelström försåg faktiskt sin debutsamling med en brasklapp och skrev: "Detta är inte resultatet av långa nätters filosofiska grubblerier och idoga dagars filande - det är skisser som fångats ur okända dunkel eller ur hastigt förbiilande stämningar."

Fogelström blev den författare han blev liksom på tvärs mot mycket av den pessimistiska litterära tidsandan. Han påminner på det sättet om diktaren Ragnar Thoursie, den ångestridne fyrtiotalistpoeten som blev folkhemsoptimist och till slut övergav poesin för att bli tjänsteman i staten och praktiskt bygga folkhemmet.  

Så varifrån kommer den där optimismen som sedan genomsyrade hans debutromaner – och framförallt Stadensviten?

En litteraturkritiker har påpekat att Fogelström i grunden egentligen var en muntlig berättare. Och det ligger något i det. Under läsningen av Stadensviten har man verkligen känslan av att det är någon som i en krets av människor lutar sig fram och berättar för läsaren. Det råder en märklig kollektivistisk känsla i romanerna. Det är inte.

Den store ensamme författaren som ska förföra läsaren eller blända med olika formexperiment. Det är mer av en muntlig berättartradition som pågår, kanske som hos Vilhelm Moberg: en gemenskapsrit!

Jag kan också tänka mig att Fogelströms febrila aktivitet i Vitabergsklubben påverkade hans berättarstil. Alla dessa föredragskvällar då någon expert eller politiker bjöds in och grillades – för ett samtal, inte en deklaration.

Det där finns i hans kollektivistiska romankonst, där det nästan aldrig är en enda huvudperson som gäller – utan ett myller av människor. Ur det strömmar social optimism.

Detta är den första delen av fem.

Mer läsning

Annons