Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grälen mellan Norge och Sverige på Segerstedt-seminariet

Annons

För några veckor sedan hölls Torgny Segerstedt-seminariet i Jonsered utanför Göteborg, ett seminarium med ett fåtal inbjudna journalister och akademiker från Norge och Sverige. Upplägget brukar vara att man lyssnar på några föreläsningar och sedan samtalar kring frågor om yttrandefrihet och demokrati i två dagar.

Jag var med för första gången för några år sedan och minns deltagarna som oerhört engagerade och att samtalen var intressanta och såg därför fram emot att få träffa årets deltagare. Temat för i år var "Den bräckliga demokratin".

Men redan för några år sedan blev det hett mellan norrmännen och svenskarna, då uppfattade jag skillnaden som att norrmännen hade ett mer öppet, intellektuellt och mer ifrågasättande debattklimat och tänkte att det nog var en kulturell skillnad. Norrmännen var helt enkelt mer frispråkiga än svenskarna och det upplevde jag som befriande.

Torgny Segerstedt var huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning från 1917 och fram till sin död 1945. Tidigare än de flesta förstod han faran med den framväxande nazismen i Tyskland. Foto: Pontus Lundahl

I DN beskrev Björn Wiman de norska reaktionerna på Segerstedt-seminariet från 2016 som:

”Sverige, menade de, uppvisade alla tecken på att vara ett mentalt förslavat land, vars befolkning var besatt av genusfrågor, flyktingkramande och politisk korrekthet. Bland de kvästa medborgarna var det få som vågade säga sin mening och ventilera de nödvändiga sanningarna om hotet från muslimerna, som var på väg att ta över landet. Det tog aldrig slut – det var som om omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken förra hösten hade öppnat en dammlucka för inkapslade norska aggressioner”

I år blev det ännu hetare, man kan nog beskriva det som att det blev bråk. Bråken är numera väldokumenterade i svensk och norsk press. Flera deltagare har nämligen skrivit om seminariet utifrån sina egna perspektiv.

Anki Gerhardsen, en norsk debattör som närvarade vid seminariet skrev i Aftenposten att: "Jag trodde åsiktsklimatet var trångt i Norge, men det var innan jag mötte den svenska korrekthetspiskan" med underrubriken "Kära norska redaktörer, låt oss aldrig bli som Sverige".

I Axess beskrevs debatten om seminariet som ett uttryck för en svensk självbelåtenhet grundad i en idé om Sverige som stormakt.

GP:s kulturchef Björn Werner beskrev årets norska grupp med orden:

”Som om den norska församlingen befann sig långt inne i en blåbrun konsensus där samarbete med populistiska partier blivit till normalitet och mothugg från kritiserade minoriteter ett förkastligt störningsmoment i det offentliga samtalet. En förvrängd spegel av det svenska tillståndet”.

Expressen Kulturs Jens Liljestrand beskrev det i sin tur som:

”Snarare skulle jag tala om att svenskar och norrmän i Jonsered uppvisade en total brist på samsyn om vad som är relevant för en diskussion på temat "den bräckliga demokratin". Handlar civilisationsstriden om att bekämpa en klimatförnekande, populistisk, vetenskapsfientlig och rasistisk höger? Eller om den fruktansvärda förföljelse som drabbar de tappra norska journalister som kritiserar samer och transpersoner?”

Till slut utbrast Björn Werner under seminariets sista dag att det som lyftes från norskt håll, att det till exempel är svårt att kritisera samers och transpersoners kamp, att allt det som det påstås att man inte kan tala om, det får vi ju alla säga, det är ju något som faktiskt sägs, och visst hade han rätt i det.

Man säger sin åsikt och man får mothugg, man får helt enkelt reaktioner och så länge de håller sig inom det som vi upplever som anständiga och korrekta ramar så är allt helt i sin ordning. Så vad var det man bråkade om egentligen?

Och här kommer vi kanske till samtalets kärna. Väldigt ofta talade man förbi varandra under seminariet. Det var som om att rollerna var tilldelade redan innan någon hade talat, detta gjorde i sin tur att många valde att positionera sig istället för att föra ett öppet samtal.

Om vi hade börjat med våra utgångspunkter, om vi hade ställt oss frågan: vad är det som förenar oss här? Då hade vi haft en grund att stå på och därefter hade vi kunnat börja resonera kring de demokratiska utmaningar som vi står inför.

Istället blev seminariet en miniatyr av vår tidsandas hetsande debattklimat: man ska stämpla sin föreställda motståndare, hålla sin position och kämpa för den. Om det var något jag lärde mig från seminariet så var det att inte låta den logiken krypa in i viktiga samtal, särskilt inte samtal mellan människor som förenats under en antinazistisk hjältes minne.

Kanske är det där en stor del av den bräckliga demokratins utmaning ligger, i att inte låta polariseringen och positionerandet förgifta och ta över vårt tänkande och våra samtal.

Mer läsning

Annons