Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriminalvårdens utmaningar

Annons

Ibland framställs svenska fängelser som lyxplatser där det daltas med fångarna. Men hur är det egentligen att sitta ett svenskt fängelse?

Kaj Linna fick sitta i fängelse i 13 år, dömd för ett mord som han inte hade begått. Efter att ha fått resning och blivit friad är han nu aktuell med en ny bok där han beskriver sin resa. Ett av hans främsta syften är att avslöja den maktfullkomlighet och de orättvisorna som han menar finns inom det svenska rättsväsendet. Udden är till stor del riktad mot kriminalvården.

Kaj beskriver det som att han aldrig haft en bra relation till kriminalvårdarna som han kallar för plitar. Han menar att de till stor del gjorde livet surt för honom, att de var och hackade på det lilla som han hade kvar när han satt inlåst. Enligt honom korrumperar makten människor och tar fram de värsta sidorna hos människan och när det inte finns någon större insyn så uppstår missförhållanden.

Kaj beskriver livet på Kumlaanstalten som tufft. På Kajs avdelning satt många kända dömda mördare och stämningen dem emellan var inte god. Som läsare får man intrycket av att det fanns någon egentlig vård därinne, eller någon plan för återanpassning, istället ges bilden av kriminalvårdarna som visade på sitt förakt gentemot de intagna. Ibland på våldsamma sätt.

”För mig representerade de all orättvisa, all godtycklig pennalism och det förtryck som jag varit med om under så många år”, skriver Kaj Linna om kriminalvårdarna. Han fortsätter:

”Även på isoleringen fanns det de som hade det värre, de som skulle utvisas. Mer än en gång kunde jag höra hur plitarna gick in i deras celler och spöade upp fångar som inte kunde göra sina röster hörda, eller som kunde hämnas när de väl blev frigivna. De som transporterades direkt från isoleringen på Kumla till Arlanda eller någon annan flygplats. ”Aj, no please stop”, smack, bang, dunk, dunk. De som arbetar som vakter på landets fängelser vill helst kallas för kriminalvårdare men den respekten har så gott som ingen vakt erhållit av landets fångar. Under mina år i fängelse har jag mött enstaka undantag som betett sig korrekt och proffsigt" skriver Kaj Linna i sin bok.

Enligt advokat Emma Persson som arbetar på Flyktinggruppernas riksråd (FARR) har det nyligen kommit uppgifter som bekräftar det Kaj Linna skriver om.

På FARR:s hemsida står det att:

"FARR:s ordförande Emma Persson har den 5 oktober träffat chefen för gränspolisen Patrik Engström och redogjort för att det förekommer misshandel och annan förnedrande behandling av personer i samband med att personal transporterat dem för planerad utvisning. Patrik Engström ser allvarligt på detta. FARR kommer fortsätta arbetet med de här frågorna under hösten för att berörda myndigheter ska agera. Ett par av dem som drabbats har även polisanmält tjänstemän som de anser har gjort sig skyldiga till brott".

Kaj Linnas berättelse och flyktingarnas berättelser ger skäl till att kriminalvården granskas i en oberoende utredning. Det som är mest besvärande med dessa berättelser är att de visar på att det finns en opinion som skriker efter hårdare tag, när det i själva verket ter sig som att huvudutmaningen är hur vården ska införas i kriminalvården.

 

Mer läsning

Annons