Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lekfullt ös med Trinity

Annons

Inledningen med Irving Berlins ”Put it on the Ritz” gav en fingervisning om vad vi hade framför oss den här kvällen i Konserthusets restaurang.

Det var lekfullt och stundtals fullt ös kombinerat med mjukare, sinnliga slingor.

Trummisen Ali Djeridi, som bildade Trinity för fem år sedan, vispade taktsäkert i bakgrunden medan trumpetstjärnan Karl Oleandersson och den vilde organisten Andreas Hellkvist ställde sig i centrum.

De bjöd på flera standardlåtar som jazzklubbens grånade medlemmar väl kände igen. Men de gjorde dem i nya, egna varianter och blandade med några av Andreas Hellkvists egna kompositioner.

Karl Oleandersson visade att han på allvar klivit upp i den svenska jazzeliten med sin klara, tydliga, mjuka ton som utan missar hanterar snabbaste bebop liksom lugna, känsliga ballader.

Andreas Hellkvist visade hur en en gammaldags hammondorgel, en klassisk B 3:a, ska hanteras. Där fanns basgångarna men också vilda, ösiga utvikningar. I hans händer blev orgeln ett instrument som tjattrade, bräkte, gnolade, och allt på ett sätt som stämde in i helheten, i treenigheten som Andreas Hellkvist liknade vid den bibliska samhörigheten mellan Fadern, Sonen och Anden.

Utan att blygas, men med ett rikt mått att skämtlynne, beskrev han sig själv som Den Heliga Anden, det allestädes närvarande kittet, medan Oleandersson var Sonen som predikade med sin trumpet.

Följdriktigt avslutade de andra setet med Horace Silvers ”The preacher”. Det svängde så ingen kunde sitta stilla och alla bad om mer.