Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linus är skoltrött efter tre år i plugget i Gävle

/
  • TRÖTT. I snart tre år har Linus Englund pendlat varje dag mellan mellan Torsåker och Prolympia i Gävle, och nu är han trött. Jag är trött på det mesta nu, och väldigt skoltrött, säger Linus, som ändå kommer att söka till ett par fotbollsgymnasier inför nästa höst.

Annons

Gävle C, måndag klockan 14.30

Terminsslutet närmar sig och Linus Englund är in-i-Torsåker trött.

Senast vi träffades var Linus tolv och hade precis inlett tre år av daglig pendling mellan Torsåker och sin nya skola Prolympia i Gävle.

Då var han en senig liten kille med en jättetrunk full av hockeyutrustning som, när han slängde den över axeln, drog med honom ett kvarts varv innan han återfick balansen.

Det var fem-sex-åringens glädje i hockeyn och drömmen om att bli NHL-stjärna som förde Linus till Prolympia, och nu gör han sitt sista läsår där.

Men det myckna och överväldigande skolarbetet i kombination med specialämnet – numera fotboll – och resorna har satt sina spår.

Inte resandet i sig, det har Linus använt till sin fördel.

– Jag har pluggat på tåget, men jag är trött på det mesta nu, och väldigt skoltrött, säger Linus och berättar att han har skriftliga arbeten att lämna in, och några ogjorda.

– Men det ingen fara, jag hinner.

Trots sin skoltrötthet ser Linus fram emot gymnasiet.

– Det är för att Prolympia är en så bra skola som jag vill, och orkar, läsa vidare. Skolans klasser är blandade med olika idrotter, som fridrott, ishockey och fotboll. Och trots att jag har bytt från ishockey till fotboll får jag träna hockey i skolan när vi har specialidrott, en gång i veckan, om jag vill.

Det var i sexan–sjuan som glädjen till hockeyn började avta.

– Egentligen är hockey roligare, men blev av nån anledning tråkig ändå.

Jag frågar om bytet till fotboll blev svårt rent spelmässigt.

– Jag hade redan spelat fotboll sen jag var tre, fyra år då, så det var inga problem.

En annan lättnad med fotbollen är att trunken är en fjärdedel så stor.

– Det är en viss skillnad, säger Linus och nickar mot sin väska, det enda jag behöver bära med mig nu är skor och skydd.

Efter Prolympia ska Linus söka till fotbollsgymnasiet i Värnamo och till Borgis elitidrottssatsning. Värnamo lockar mest eftersom skolan är erkänt bra.

Yrkesmässig framförhållning är ännu en sida av idrotten och efter gymnasiet är Linus ganska klar över att söka något högskole- eller yrkesförberedande program.

– Jag vet inte säkert vad jag vill jobba med, det frågar dom om hemma också. Samtidigt känner jag ganska bra vad jag vill och inte vill. Jag är i alla fall inte så sugen på att jobba med idrott och hälsa.

Och om han skulle fortsätta med fotbollen?

– Då skulle jag vilja spela i något engelskt lag, och om jag inte blir så bra så att jag spela där, vill jag spela i nåt lag hemma i Torsåker.

Linus tar en tugga på sin chokladboll och jag dricker av mitt kaffe, och komna så här långt i vårt samtal känns det till och med tungt i min bröstkorg, så jag frågar om han har en frizon nånstans.

– Hos mormor och morfar i Andersberg. Där har jag ett eget rum.

– Och kärlek före ansvar?, tänker jag högt, medan mamma och pappa tänker ansvar först?

Linus ler och säger ja.

Mer läsning

Annons