Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 10

Artikel 10 av 14
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Den här sommaren kommer du som läsare under lördagarna och söndagarna kunna ta del av Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 6 juli. Idag avsnitt 10.

Jag avskyr ordet ”utanförskap” som borgerligheten började tala om på 00-talet och som slagit igenom brett i den politiska debatten. ”Utanförskapsområden” har rentav blivit ett myndighetsord. Men denna nyspråksterm påstår helt enkelt att de fattiga står utanför samhället och egentligen inte har med det att göra utan bara vistas i ett slags grannland befolkat av ett annat slags människor som kallas utsatta människor – fastän fattigdom i själva verket är en produkt av detta klassamhälle och uppstår i samhällets själva hjärta. Utanförskap är ordet som med berått mod hävdar att Tensta, Rosengård eller Tjärna Ängar egentligen inte ligger i Sverige utan någonstans utanför landets gränser. I själva verket är naturligtvis de riktigt rika förorterna och stadsdelarna mer av utanförskapsområden än de fattiga. Där har människor medvetet ställt sig utanför solidariteten med hela befolkningen. Men det är där makten finns att definiera de fattiga som främlingar i detta samhälle.

Det värsta och mest nedsättande klassord jag vet är ”underklass”. I princip har det nyimporterats från ett USA där det officiella politiska språkbruket inte ens rymmer ordet arbetarklass. Det är knappt att progressiva amerikanska politiker kan använda ”arbetarklass” utan de tvingas säga ”medelklass”. När Michelle Obama använde det förbjudna ordet det under sin makes första kampanjer, för att beskriva sin uppväxt i den svarta arbetarklassens Chicago, främmandegjorde det plötsligt det politiska språkbruket i USA. Ordet ”underklass” berövar människor deras värdighet och kamplusta. Det stigmatiserar. Det sliter av det nödvändiga solidariska bandet mellan en brett definierad arbetarklass och de som befinner sig längst ner i samhället. Underklass är ett ord som genererar gammalmodiga välgörenhetstankar: Det är människorna i denna underklass – ofta definierad i etniska termer – som de bättre ställda ska tycka synd om, fastän de i hemlighet är rädda för dem och någonstans vet att underklassen lever i den samhällsskugga som den övre medelklassen lämnar efter sig.

Jag menar att det är långt svårare att definiera vad medelklass är än vad arbetarklass är. Nio av tio vuxna medborgare är löntagare. Den lägre ”medelklassen” har värderingar som ligger närmare LO-kollektivet än de högre tjänstemannaskikten. Det som behöver upprättas är ett brett ord/begrepp som inbegriper den lägre delen av medelklassen, LO-grupperna – och de som idag nedvärderande räknas till underklassen. Där formas en majoritet som överskrider etniska barriärer. Hos ledande socialdemokrater hörs närapå aldrig någon yttra ett ord som arbetarklass. I många år har jag föreslagit att ett bra klassuttryck skulle vara just den ”breda arbetarklassen” eller ”den brett definierade arbetarklassen”. Klassbegreppet lämnar då de vanmäktiga minoriteternas värld och bildar en majoritet av väljarna.

Kamrater! Mötesdeltagare! Att tala om klass är att bredda och fördjupa samhällsdebatten. Vi får syn både på lastbilschauffören och sjuksköterskan, högstadieläraren och kökspersonalen, den utförsäkrade och polismannen. Och kom alltid ihåg att klass också rymmer så mycket mer än bara maktfrågor: Här finns kärleken till människor som sliter och kämpar för att dag ut och dag in få detta samhälle att fungera. Klasskänsla är inte i första hand röda fanor på en gata, utan tusen och åter tusen små solidariska handlingar på arbetsplatser, i trappuppgångar, i livet självt.

Annons