Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 12

Artikel 12 av 19
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Arbetarbladets ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 6 juli. Idag avsnitt 12.

Kamrater! Mötesdeltagare! Arbetarrörelsen, socialdemokratin och vänstern föddes i agitationen och dör i samma ögonblick som agitationen upphör. Den europeiska landmassan genomkorsades under andra halvan av artonhundratalet och en bra bit in på nästa sekel av kringresande agitatorer. Det var under den perioden som ordet agitator – i tyskan, svenskan, franskan – blev ett välkänt ord. August Palm och Kata Dalström i Sverige, i USA Mother Jones eller Joe Hill. August Palm väcks politiskt under sin långa gesällvandring genom Danmark, Polen, Tyskland och det är en väderbiten, dessutom haltande man, som träder fram som folktalare på svensk mark, alltid med en listig, karnevalisk blick på överheten. För långt mer än ett sekel sedan höll August Palm sitt berömda tal ”Hvad vilja socialdemokraterna”. Jag brukar notera när jag råkar se rubriken för det där talet, att han sa ”socialdemokraterna”, inte ”socialdemokratin”. Han talade om människor med passioner, inte om en partiapparat.

Den klassiska agitatorn var ingen ledare – utan en förlösare. Folktalarna rörde upp känslor som redan existerade hos dem som lyssnade. Hans eller hennes uppgift var av två slag: Den ena var att bekräfta en bild av förtryck och slaveri, ge erkännande åt en bred erfarenhet som samhällseliten inte erkände och vägrade se. Den andra var att föreslå åtgärder och till och med leverera en utopi. I båda fallen försåg agitatorn en frambrytande arbetarrörelse med ett levande språk. Ute bland folk fångade de upp erfarenheter och ord och de märkte vad som väckte gensvar bland åhörarna. Var och en som rest runt i landet och hållit politiska föredrag eller tal märker efter hand vad som får åhörare att skratta eller vad som väcker deras ilska – och man tar självklart med sig det till nästa framträdande. De långa agitationsresorna var därför inte bara ett slags ideologisk undervisning av folket, de var ett folkets undervisande av agitatorerna. Klassiska paroller från förra seklet hade ofta den där djupa folkliga klangen som säkerligen härrörde från en rörelse som var en del av folkhavet: ”Gärna medalj, men först rejäl pension!” eller valaffischen med den fattige arbetargrabben med firande studenter i bakgrunden: ”Begåvad men fattig – ge honom en chans!” Ingen pr-firma skulle kunna ha kläckt dem.

Pionjärtidens agitationskultur fortsatte att verka inom arbetarrörelsen till långt in i våra dagar. Men några ledare var dessa agitatorer inte. Att det idag talas så oerhört mycket om ”ledarskap” betyder ingenting annat än att vi, nästan allihopa, tänker uppifrån och ner och inte nerifrån och upp. Genom den moderna åskådardemokratin, med sina kampanjpartier, sina lobbygrupper och sitt beroende av den mediala dagordningen, går ett omisskännligt nyauktoritärt drag.

August Palm hamnade snabbt i konflikt med det mer försiktiga toppskiktet inom sitt parti och blev med tiden utmanövrerad. Han står staty utanför LO-borgen i Stockholm. Han kommer alltid att fascinera mer än den Hjalmar Branting som han förblev misstrogen mot. Själv tänker jag då och då på Palmstatyn i järnvägsparken i Vingåker, som min mor och andra sömmerskor samlade in till på femtiotalet. Sådana statyer står här och var runtom i Sverige. Palm håller sin hatt i ena handen, käppen i den andra. Han ser liten ut. Han tittar lite uppåt, inte nedåt.

Och, vänner, det är något med den vrede och ilska som de gamla agitatorerna bar fram: Den är alltid ny. Ja, ilskan är evigt ny. Det finns aldrig något nostalgiskt eller fördrömt över den äkta upprördheten eller vreden. Vreden sopar rent. Enbart i upprördheten, för att inte tala om den sociala vreden, får man i slutändan ett trovärdigt svar på frågan: Vad vill ni? Vad vill ni som är så arga? Hvad vilja socialdemokraterna eller vad kräver fackföreningsrörelsen? Vad är det – på Palms språk – för ”himmelsskriande orättvisa” ni ser?