Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 13

Artikel 13 av 15
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Arbetarbladets ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 6 juli. Idag avsnitt 13.

De kvinnliga socialistiska agitatorerna var fler än man kan tro. Till 1 maj 1895 skrev Kata Dalström ett tal som hyllade arbetarnas kamp för rättvisa med det genomgående temat att kvinnorna nu måste organisera sig. Hon blev sjuk och kunde själv inte hålla talet som lästes upp av en annan kvinna:

Öfver hela den civiliserade världen firas Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets heliga vårfest första maj. – Äfven vi här uppe i höga norden, de yttersta förposterna i frihetskämparnas djupa leder, vilja tillsammans med våra bröder i främmande land, på l:sta maj, arbetets söners dag, fira denna fest.

Det dröjde länge – alltför länge innan proletariatets föraktade söner och döttrar vaknade upp – kände skammen af att bära de bojor som sedan århundraden nedtryckt dem till jorden – fjättrat anden vid gruset och hindrat dem att varda fria till själ och kropp. Ändtligen spred sig dock ett skimmer från den strålande frihetens sol till oss, vi började vakna äfven vi, och med uppvaknandet följde äfven känslan af skam öfver den förnedring hvari öfverklassen hållit våra själar och kroppar fångna. Äfven vi började inse, att så får det ej längre vara, så kan det ej längre vara, äfven vi ha rätt att fordra en människovärdig tillvaro, äfven vi ha rätt till de själsodlande njutningar som stärka tanken och vidga våra vyer, och så kunde äfven vi inregistreras i arbetarkårens djupa leder – inregistreras som en länk i den mäktiga kedja som med starka band knutits från land till land af proletariatets söner och döttrar, och som väl smider kädjor åt själfviska herrar, men skänker frihet och lycka åt millioner och åter millioner arbetsslafvar i jordens alla länder.

”Så får det ej längre vara, så kan det ej längre vara” – det är överskridandet av det bestående som ljuder i Kata Dalströms ord. Hur mycket agitationen verkligen betydde för formandet av svensk politik runt år 1900 – då så mycket av de förväntningshorisonter skapades som i långt svagare form märks av än idag – förstår man bäst genom att se på hur motståndarna såg på den. Allmänna valmansförbundet, som sedan blev Högerpartiet och numera heter De nya moderaterna, skrev i sitt program från 1904:

Sedan åtskilliga år tillbaka bedrives inom vårt land omfattande och ivriga agitationer, vilka även om ledarna synes närmast vilja främja det obemedlade flertalets intressen, huvudsakligen gå i den riktningen, att de framkalla split och tvedräkt mellan samhällets olika folklager. Att dessa agitationer med sitt förstörelsearbete kunnat uträtta vad de redan gjort, torde i främsta rummet bero på den organisation och sammanslutning som deras ledare lyckats åstadkomma. Sammanslutning mellan motståndarna till dessa strävanden är därför en nödvändighet, om någonting skall kunna göras för att med framgång motarbeta denna agitatoriska verksamhet med dess sorgliga och samhällsvådliga följder.

I en enda blixtbelysning fördömde agitatorn det existerande samhället och gav ett löfte om att ett annat sakernas tillstånd var möjligt. Det fördömandet och det löftet var så starkt att det fortfarande är verksamt. En grundläggande förklaring till att väljare än idag ställer högre krav på vänstern och socialdemokratin, både vad gäller politik och personlig vandel, är att det där ursprungliga anspråket ekat vidare genom historien. Dessa förväntningar är den sköra gren som hela socialdemokratin sitter på, tyvärr utan att förstå det.

Annons