Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är kort för Johan

Kent Ingvarz, Tre blå och en gul, Pajala-Hasses, Marina och

godisarna. Många av1970-talets dansband är borta, men vykorten finns kvar.


– De är så jäkla roliga. Har man haft en dålig dag är det bara att ta fram korten så vänder det, säger Johan Palmborg, samlare i Forsbacka.

Annons

Samlingen består av 800 dansbandskort. De absoluta godbitarna är 400–500 stycken och många av dem fanns med när Johan Palmborg ställde ut sina kort på Postmuseet i Stockholm 2004.

– Korten är ett fantastiskt tidsdokument, säger Johan, som var tio år 1978 när hans föräldrar tog över Forsbacka herrgård, än i dag i familjens ägo.

– Det var mitt under brinnande trend med många dansorkestrar som spelade på värdshuset. Jag och brorsan samlade på oss kort som banden la framme på scenkanten som reklam för kommande turnéer och plattor.

Strax därpå kom punken in i Johans liv och korten glömdes bort i någon låda.

Punkattityden var förstås fjärran från dansbandens klämkäcka framtoning, men senare, när Johan återupptäckte vykorten och började samla, såg han plötsligt det som förenar de tidiga punkbanden med dansorkestrarna.

– Frigjordheten i den svenska dansbandsrörelsen liknar det som hände inom punken ungefär samma tid. Det var mycket ”gör-det-själv” och man kanske lät nån tjejkompis sy scenkläderna.

Och visst ser en del orkestrar onekligen ut att vara direkt stigna ur syslöjdsalen. På vykorten vimlar det av grälla, mönstrade skjortor med gigantiska snibbar, knallfärgade västar och svajiga brallor med extratajt gren.

– Man kan ju undra hur de här klarade av att spela sina instrument, säger Johan och visar ett glatt gäng iklätt ljusblå blusar med långa, rekordvida trumpetärmar.

– Ju mindre banden var desto mer utsvävande. Det är ingen tvekan om att det här var killar med humor.

Det är just komiken i bilderna som fascinerar honom mest, berättar Johan när han ska förklara sin passion för dansbandskort.

– Man FÅR skratta, men man bör göra det med respekt.

Genom ett radioprogram som spelade gamla dansbandsgodingar som ”En strippa från Trosa” och ”Gulliga, mulliga Annkatrin (hon är så fläskig och fin...)” fick Johan först upp öronen för texterna. Han drogs mot loppisarnas skivbackar och snart hade han en stor samling av dansbandsskivor.

– Jag gick över till korten när skivorna började ta för stor plats.

Under utställningen i Stockholm kontaktades Johan av folk med riktiga dyrgripar i byrålådorna och vykortsskatten växte sig ännu större.

Just nu är det uppåt för dansbandskulturen, bland annat genom tv-programmet Dansbandskampen. Det finns många samlare där ute som skulle betala flera hundralappar för ett Gert Jonnys-kort, men själv har Johan aldrig gett mer än 140 för något enskilt.

– Det tar emot att betala mer än 50 kronor per kort. Det här är en billig hobby.